Ture Waldemar Lindeberg

I raden: Alma och Gösta
II raden: Selma, Ture, Victor Lindeberg (bosatt i Skottland)
III raden: Wally, Karin, Henrik, Karl-Erik Lindeberg (Linköping), Märta
Victor och Karl-Emil är kusiner till Tures och Selmas barn.

Ett litet försök till Levnadsteckning skrivet i februari 1938 av sonen Henrik Lindeberg

Ture Valdemar Lindeberg föddes den 6 december 1850 på kronofogdebostället i Väderstad socken, Östergötland, Sverige. 

Hans föräldarar voro: kronofogden i Göstrings och Wifolka häraders fogderi Jon Erik Lindeberg och dennes make Amalia Fredrika Söderbergh. Hans föräldrar voro: länsmannen i Ostkinds härad Jon Lindeberg och dennes hustru Sara Kristina  Appelberg samt morföräldrar: hofrättskommisarien P. Söderbergh  och dennes hustru Kristina Godberg.

I den 14-hövdade syskonskaran var Ture den tolvte i ordningen och åtta bröder voro äldre än han. 

Sin första undervisning i läsning, skrivning och räkning erhöll Ture uti hemmet, där alltid för de äldre brödernas vilkorsförkovring  var anställd en eller flera informatorer. Om huru läsningen i hemmet för de yngsta barnen utvecklade sig, har farmor skrivit i ett brev, "med Tures och Almas läsning går det bra". I skrivning undervisade farfar sina söner själv. De fingo i tur och ordning sitta på hans kontor, och såfort de lärt sig bokstäverna, satte han för dem ett av honom författat koncept till någon inlaga, som de fingo renskriva. På detta sätt kommo alla bröderna att få en stil, som liknade farfars och farfarsfars och dessutom  varandras. Det blev den så kallade Lindebergska stilen, prydlig, stadig och vacker.
Höstterminen 1860 vid en ålder av tio år inskrevs Ture såsom lärjunge i Linköpings högre elementärläroverk. För de många bröderna upprätthölls ett särskilt stadskvarter i den Söderberghska gården, där emmellertid livet levdes sorglöst, så att skolan och läxorna försummades för förströelser, sport, utfärder och upptåg. På somrarna var det därför ständiga vilkorsläsningar, och torde väl Ture fått taga ett par klasser med dubbelår. Om han själv eller föräldrarna ansågo hans läggning mera danad för praktisk verksamhet, vet jag ej, men efter att hava genomgått fem klasser i läroverket, slutades skolgången och gamle rektor Widmark har 1868 intygat "att ynglingen Ture ådagalagt godkänd flit och mycket gott uppförande". Måhända var huvudorsaken till den avbrutna skolgången det förhållandet att farfar just samma år på grund av sjuklighet tog avsked från kronofogdetjänsten och kännande sitt slut nalkas helst såg att även den yngste sonen så fort som möjligt kom in på en bana, där han snabbt kunde få sitt livsuppehälle.  

Han skulle nu utbilda sig till jordbrukare, den första inblicken i detta yrke hade han naturligtvis fått i hemmet ty fadern, som ansågs vara en skicklig jordbrukare, bedrev lantbruk utom på kronofogdebostället även på två egna i grannskapet belägna hemman Dinkarp och Ricklehag. Hos brodern Hjalmar på Ricklehag prakticerade Ture till börja med, men flyttade efter någon tid över till den nio år äldre brodern Per, som arrenderade Sättra säteri och Glänås gård. Sättra låg i skogsbyggden, men Glänås nere på slätten i Svanshals socken. Här fick min far nu taga på allvar itu med det praktiska jordbruksarbetet, i grannskapet lågo de väldiga ägendomarna Kyleberg och Renstad, tillhöriga en baron Hermelin, där verkligt storbruk bedrevs. Pappa har berättat att man där arbetade med åtta stora ångtröskverk på samma gång och att säden transporterades bort på utlagda smalspåriga banor. Här i det bördigaste Östergötland vid dessa egendomar, som sköttes fullt tidsenligt och där förvaltare från England voro anställda, fick min far en god inblick i hur storbruk skulle skötas och vilken nytta man kunde hava av de modernaste lantbruksmaskinerna. Min far fick även här lära sig dubbelitaliensk jordbruksbokföring, en bevarad bok med malluppställningar tyder på detta. Om vistelsen hos farbror Per, vet jag för övrigt ej vidare än att min far gjorde skäl för sig som praktikant och när det trägna arbetet gav tillfälle därtill gärna gick på jakt. Allt detta jämte farbror Pers allehanda bekymmer såsom jordbrukare beskrives gärna av bröderna i namnsdagsverser och julklappsrim. Det nära belägna hemmet i Väderstad, där nu fadern levde som pensionerad hos äldste sonen Hugo, som efterträtt honom i kronofogdetjänsten, besöktes allsom oftast. Och bröderna på Sättra voro alltid mål för utfärder, då  syskonen till de större helgerna kommo till föräldrahemmet. En gång på Pers födelsedag klädde  alla Väderstadsbor ut sig till "familjen Trögelin", placerade sig i oxvagnar och framförde på vers sin lyckönskan i Sättra, det var dock 1 och 1/2 gammal svenskmil mellan gårdarna. 

Under denna tid fullföljde min far sin beväringstjänst såsom grenadier vid Östgöta regemente, samlingsplatsen var Malmslätt utanför Linköping. Många glada minnen från denna tid har han berättat. Jag kommer särskilt ihåg en. För Carl XV, som var och förblev "kungen" för pappa, skulle man avlägga krigsmanseden. Den gamle majoren ville dagen förut förbereda mannarna på morgondagens stora betydelse och höll ett tal från hästryggen, där han satt lugn och trygg framför regementet. Talet lydde. Karrar i morron kommer Kongen. Då görr var man införr Gud sin plikt. Åå den som inte görr sin plikt den strraffar jag och den jag strraaffaar den strraaffaarr jag. Hurrra förr Kongen.

Den 2 augusti 1872 dog farfar. Han hade genom en god tjänst förenad med oerhörd flit och arbete lyckats anskaffa tillräckligt med inkomster för att till myndig ålder uppdraga en tolvhövdad barnaskara, föda den, kläda den och bereda den tillfälle genom skolgång utbilda sig för särskilda kall i livet. Sönerna Hugo och Karl hade efter det de avlagt studentexamen legat något år vid universitetet i Uppsala, Hugo blev som redan sagts kronofogde och efterträdde fadern, Karl inträdde vid köpmannaföreningen i Stockholm och avancerade till kamrer. Henrik var järnvägstjänsteman i Eskiltuna, Axel, som genomgått en bergsmansskola, hade plats såsom brukstjänsteman i Sundsvall. Jon hade valt bankmannabanan och beklädde poster på detta område såväl i Vadstena som Linköping. Hjalmar och Per slogo sig först på jordbruk, men blevo senare tjänstemän vid bank- och affärsföretag. Sönerna Hugo och Hjalmar voro gifta likaså dottern Amalia, men hon dog före farfar 1862. Dottern Ebbas man P. M. Ölander hade avlidit 1869.

Vid farfars bortgång häftade hans dödsbo vid den skuld, som hade uppstått vid inköpet av Dinkarp och Ricklehag. Dessa egendomar realiserades  nu och den brist, som det oaktat kvarstod konsoliderade bröderna genom att en för alla och alla för en borga för en skuldsedel till brukspatron C.P. af Burén på Flemminge, vars far varit god vän till farfar.

De äldre bröderna hade alla ju redan möjlighet att genom sin utbildning erhålla tjänster och därigenom sitt livsuppehälle. Min far, den yngste, var nu även tvungen söka sig en avlönad plats. Detta synes icke varit någon lätt sak i Sverige på 1870-talet att döma av de beklagelser man läser i brödernas och vännernas brev från tiden. Flere kamrater med kvalificerad utbildning hade ytters svårt att få stadigvarande arbete och många sökte sig till främmande länder, främst till Amerika. 

Den I november 1872 erhöll min far tjänst såsom bokhållare och inspektor hos fideikommissarien till Solberga och Sörby, Axel Danckwardt-Lillieström, vars far redan varit jämnårig och god vän till farfar. På det vackra och ljusa Solberga i närheten av Mjölby vid Svartån trivdes min far alldeles utmärkt. Familjen var stor, livet sorglöst och glatt, i de jämnåriga ungdomarna fann min far snart ett angenämnt  och förtroligt umgänge. Här blev min far även bekant med medicinestuderande Axelsson, som var informator för de yngre sönerna på gården, en högt begåvad ynglig men med svag karaktär. Min far hjälpte honom med för sin kassa ansenliga belopp för att han skulle kunna fullfölja sina studier. Tiden på Solberga, så nära föräldrahemmet, var en lycklig tid för min far. Farmor skrev alltid brev till "sin lille Ture" och hade hon ej annat att sända än något par strumpor, så voro hälsningarna desto hjärtligare. Ofta tackar hon för sonens och hans principals gåvor. Det lilla Skeninge var närmaste stad till Solberga, här bodde tre av pappas fastrar och här synes man haft tillfälle deltaga i stadens sällskapsliv. För befrämjandet av detta ändamål fanns samfundet T . T ., i vars E-loge pappa blev intagen och ett år senare befordrad till verklig broder.  Sammankomsterna ägde rum i herr Palmgrens salong, gillesbröderna erhöllo ståtliga medlemsbrev.

Den 6 december, på pappas födelsedag, 1876 dog hans mor, med lika kärlek till alla sina barn hade hon, sedan de spritts ut i världen, alltid upprätthållit en livlig kontakt med en var av dem och fortsättningsvis sökt samla dem runt sig till de större högtiderna. 

Det kära föräldrahemmet var nu upplöst. På grund härav hade min far nu lättare, med huru starka band han än var bunden vid den kära hemtrakten och syskonen i dess grannskap, att göra sitt val, då han oförmodat erhöll ett anbud med för honom större framtidsmöjligheter, ehuru dessa stodo till buds i ett främmande land. 

Finländare Carl Gustaf Vilhelm von Christiernsson, ägare av Gerknäs i Lojo och Ängsholm i Sjundeå, hade 1862 ingått äktenskap med en fröken Aspegren i Östergötland. Familjen Aspegren var nära bekant med Danckwardt-Lillieströms och Lindbergarna. Godsägar von Christiernsson hade för sin hälsas skull varit tvungen resa ned till Marienbad. På denna resa genom Sverige hade han besökt sin frus släktingar, uttalat de bekymmer han hade för sina finländska egendomars skötsel under sin frånvaro och önskade sig för framtiden en inspektor och en hjälp. Svågern Aspegren rekommenderade då på det varmaste min far, vilket resulterade i att min far kort därpå erhöll av von Christiernsson ett i Marienbad den I augusti 1877 daterat brev, och då detta brev blev avgörande för min fars beslut att söka sin framtidslycka i Finland, vill jag här avskriva detta brev.

Herr N. N. Lindeberg, Solberga

I anseende till försvagad hälsa, för hvars upphjelpande jag denna sommar tvingas vistas på utrikes ort, har jag äfven sett mig nödsakad för framtiden skaffa mig ett pålitligt biträde i skötseln af min egendom i Finland. Sedan jag af min svåger Herman Aspegren, blifvit underrättad om att H.H. vore hugad att antaga plats hos mig som inspektor och jag af honom fått det fördelaktigaste omdöme om eder personlighet, såväl i moraliskt afseende, som äfven i vilja och insigt uti en inspektors åligganden, skulle jag endast önska att vid min återresa igenom Sverige kunna bereda mig tillfälle att göra H.H:s personliga bekantskap. Förutom fri öfverresa i höst vore jag villig i arvode erbjuda 800 kr. för första året, men hoppas jag att, om vi trifvas tillsammans, framdeles komma i tillfälle att i någon mån öka detta, hvilket jag lämpligast anser beräkna efter någon procent av bokslutets nettovinst.

Min far antog detta anbud. Han hade som tjugotvååring börjat sin första självständiga verksamhet på Solberga och erhöll nu, efter att i fem års tid hava handhaft sin befattning, av sin prinsipal följande betyg, vilket, varande den enda orlovssedel min far fått, jag här avskriver. 

Hr. Ture W. Lindeberg, hvilken sedan hösten 1872 och intill denna dag varit hos mig anställd såsom bokhållare, har under hela denna tid fört alla anteckningar och större delen räkenskaper för gården, under de senare åren handhaft gårdens kassa, samt tidtals tjenstgjort såsom Inspektor, dels med och dels utan rättare under sig, allt med ospard möda, sällspord stadga, ordning, redbarhet och intresse för alla mina angelägenheter; hvarföre warm vänskap och välönskan följer honom, då Han nu lemnar mig för att inträda på ett större verksamhetsfält. 

Solberga den 24 Okt. 1877.

Ax. Danckwardt Lillieström.

Pappa hade varit lycklig haft ömma kärleksfulla föräldrar, ett ovanligt gott och ljust hem med en stor glad syskonkrets omkring sig. Livet på Solberga hade även på allt sätt varit angenämnt.  Med stor saknad lämnade han nog allt detta och i de brev han efter ankomsten till Finland sänder till syskonen framlysa ständigt saknaden och hemlängtan.

Efter en svår ångbåtsresa, som varade par dygn, med 18 timmars dvala på rygg för sjösjukans skull, östgöten kände ju ej annat vatten än den två meter djupa sävfastvuxna Tåkern, landade min far på finsk botten i Hangö och mottogs här av ingeniör Ferdinand von Christiernsson, en bror till Gerknäs-herrn.

Den I november 1877 ankom min far till sin bestämmelseort Gerknäs. Det var vänliga, glada, goda och redliga människor, som här togo emot honom. Familjen var stor och umgänget livligt. Redan följande dag gjorde min far med sin principal en rundresa genom det stora godset. Han har i brev till Herman Aspegren och äldste brodern Hugo skildrat sina första intryck av Finland och Gerknäs. Han finner Gerknäs vackert, men ej jämförbart med Väderstad och Solberga, allt ser så tröstlöst ut, en stor del av grödan är ännu ute, vårdslöst satt i högar på marken, redskap saknas och moderna jordbruksmaskiner ser man ej ett spår av. Men det allra värsta var folkets oordning och tror han att man aldrig kan få dem lärda till någon ordning. Även ser han att det, som en hel skock karlar här utför per dag, lätt kunde presteras av endast ett par östgötar. Naturligtvis var det en enorm skillnad att komma från det bördigaste Sverige, där utländska eller inom landet utbildade agronomer, förvaltare och inspektorer redan länge arbetat efter nyaste metoder, till ett storgods i Finland, varest driften sköttes enbart med torpdagsverken och dessutom under ogynnsamma väderleksförhållanden. Allt börjar dock så småningom reda sig och uppfattningen om Finland blir ljusare. En av de första utgifterna i Pappas lilla kassabok, sedan han kom till sitt blivande fosterland, var inköpet av Runebergs samlade skrifter, skalden synes förövrigt varit flitigt läst i Väderstadshemmet.

Då julen kom känner min far en stor saknad efter det avlägsna hemmet och syskonkretsen. Genast på julmorgonen tar han de äldsta av gårdens söner med sig för att uppresa sädeskärvar åt småfåglarna, något som han finner att man ej alls brukade hava för sed göra i  Finland. Och han har i sin dagbok antecknat en undran om man ens kommer att hava julgran på kvällen. Julaftonen var emellertid glad och angenäm, talrika släktingar hade samlats på Gerknäs, gåvor med julklappsrim kastades in i salen och när dagen gått till ända finner min far att livet i det nya fosterlandet dock ej är så olikt det i gamla Sverige. Under de två första åren på Gerknäs förde Pappa en noggrann och upplysande dagbok. Han antecknade för varje dag väderleken, vad som utförs på gården, besökande gäster, utfärder, jaktturer och visiter på gårdarna i grannskapet. Det var ett glatt, angenämnt och omväxlande liv Pappa här fick vara med om. Från tidigaste år hade han varit ivrig jägare. Nästan alla söndagar ägnades nu också åt denna sport och när det gällde att se efter arbeten i skogen togs bössan med och det fällda villebrådet antecknades i dagboken. Här på Gerknäs gjorde min far sin livsledsagarinnas första bekantskap. Christiernssons och Adlercreutz på Sjundby voro  gamla bekanta och gjorde ofta besök hos varandra.  Ende sonen på Sjundby, Henrik Adlercreutz, var två år äldre än min far, de blevo från början de bästa vänner. Min far kände sig imponerad av sin sedermera svågers redbara, rätlinjjiga karaktär, hans måttfullhet, hans stora insikter på olika områden, hans duglighet och hans forsterländska sinnelag. Henrik Adlercreutz å sin sida lärde sig snart uppskatta min fars glättiga jämna humör, praktiska kunnande och hans rättframma, sunda, rejäla, öppna och ljusa väsen. De företogo många färder till marknader, jordbruksutställningar och fosterländska fester tillsammans.

Under en resa till Stockholm var Henrik Adlercreutz min farbror Karls gäst, och blev han där bekant med många av min fars svenska vänner. 

Vid Adlercreutzarnas besök på Gerknäs och vid min fars gästande på Sjundby blev Pappa också naturligtvis snart bekant med enda dottern på Sjundby, Selma Mathilda Sofia Adlercreutz.

Uti tvenne år från I november 1877 till samma dag 1879 handhade min far sin tjänst på Gerknäs, till vilken egendom hörde åtminstone två utgårdar, Mårbacka och Ängsholm, den senare låg i Sjundeå på Lojogränsen. Ängsholm var en gård, som hade stora utvecklingsmöjligheter, från hösten 1879 tog min far, på von Christiernssons enträgna uppmaning, denna utgård på arrende och fortsatte därmed i åtta år framåt. Under denna tid skaffade han sig egna levande och döda inventarier och förbättrade gården ansenligt. Jämlikt kontraktet skulle han årligen uppodla tio tunnland åker. Ett spannmålsmagasin i trenne våningar uppfördes och en damm för gårdens förseende med vatten uppgrävdes, men främst gick egendomen framåt vad det egentliga åkerbruket beträffar. Jordmånen var synnerligen god, Ängsholm räknas alltfort som en av de allra bördigaste lägenheterna i Sjundeå, från de nybrutna fälten erhöll min far riktiga rekordskördar. Men han fick även pröva  på vad frost och missväxt till följd av otjänlig väderlek, kunde bereda för överraskningar. Tant Bertha Stenius har berättat att Pappa en gång varit på besök i hennes hem på Thoosa, man hade en trevlig dag och dansade på kvällen, Pappa var glad och munter som vanligt, men plötsligt blev han alldeles tyst och dyster, han hade sett på termometern, som nu i augusti visade flere grader köld, och visste att de värdefullaste på Ängsholm, den lovande havreskörden, den natten skulle ohjälpligt frysa bort. Nödår voro ej ovanliga, det kunde inträffa att sådan brist på foder blev rådande, så man var tvungen hämta t.o.m. råghalm ända från Somerå. Pappa har berättat att han ett sådant nödår utfodrat gödseln från stallet åt korna, vilka gärna åto denna spis blott man fuktade den med saltlake. Länets guvernör, Alfthan, som under en inspektionsresa i Sjundeå hört talas om Pappas utfodringspåhitt, kom emkom på besök till Ängsholm för att på ort och ställe få bekräftelse på detta. Den enda anmärkning den höge gästen hade att anföra var att hästarna borde placeras på ladugårdsvinden för att underlätta arbetet. 

Under denna tid arbetade min far som agent för några firmor i jordbruksmaskinsbranschen, dels svenska, dels finska, men främst Carl Jacobssén & C:o i Helsingfors. Genom Pappas förmedling kommo de första hästräfsorna, slåttermaskinerna, tröskverken och svenska vändplogarna till Sjundeå och trakterna däromkring. 

På Ängsholm vistades såsom jordbrukspraktikanter, Bengt Stenius, en kusin till Sjundby-ungdomarna, Karl Moberg son till prosten i Sjundeå och kanske även någon annan, samt på levnadsförbättringskur en löjtnant Wennerlöf från Sverige, bror till farbror Pers fru. Vännen Axelsson från Solbergatiden besökte min far en gång och stannade en vecka i Finland, han ville sondera terrängen här för sin framtid som läkare. För övrigt bestod min fars bekantskapskrets under denna tid av familjerna Christiernsson, Stenius, Florin på Tötar, sågägare Dahlberg på Kyrkstad, norrmannen Vellhawen, riksvensken Carl Svedenborg, förvaltare på Alberga i Esbo, en skolkamrat till Pappa och hörande till den store andeskådarens släkt, Le Bells på granngården Myrans, familjen på Sjundby, Meller på Kehla samt officerarna vid Lojo reservkompani, främst major Gylling och löjtnant Kola Segercrant.

Huru min far här på Ängsholm etablerade sig som jordbrukare, känner jag ej så noga till, men en stor myckenhet pris för sädesvaror, kreatur m.m. härstammar från denna tid, nya metoder och redskap införde han och framför allt svensk ordning. Hans sakkunskap vid uppställandet av mejerier och särskilda jordbruksanläggningar togs i anspråk av personer t.o.m. i de angränsande finska socknarna. Måhända överskattade han i början vårt lands jordbruksmöjligheter och var ej född till att förstå det nödår då och då och kanske för ofta hemsökte lantbrukaren i Finland.

Pappa blev snart en varm vän av sitt nya fosterland. I brev till bröderna i Sverige sysselsätter han sig mycket med den ryska förtrycksregimen och synes ivrigt deltagit i sällskap, där politiska ämnen ventilerades. Han säger även att han varit beskylld för att vara nihilist och i fortsättningen måste vara försiktig med vad han skriver i sina brev till Sverige. 

Bekantskapen mellan min far och Selma Adlercreutz hade utvecklat sig så att de unga funno tycke för varandra, men från vilken dag överenskommelse om ingåendet av ett förbund för livet härleder sig, känner jag ej till, då jag ej velat öppna föräldrarnas brev från denna tid. På grund av Tomas Adlercreutz:s sjukdom och i avvaktan på hans tillfrisknande uppskjöts den officiella förlovningen till den 19 januari 1886, Henriksdagen, då stor bjudning hölls på Sjundby och släktingar och vänner voro samlade på gården.

I brev till sina syskon skildrar min far detta glada tillfälle, jag citerar därur följande mening -"Huru lycklig skall jag incke nu känna mig, då jag har ett hem, och i detta hem min egen älskade Selma; den lycka jag nu ernått, det mål jag funnit, var för mig ett länge eftersträfvat behof, jag är numera icke ensam, icke mera en främling, ty nu har jag ett hem, som jag en följd af år saknat. Jag har tagit ett vigtigt steg; Gud skydde och ledsage oss på vår vandring".

På sommaren detta år reste Pappa över till Sverige och vistades i Stockholm några dagar hos sin bror Karl, som var kamrerare i Köpmannaföreningen därstädes. Karl hade hjälpt Pappa med att i Sverige placera sädesvaror, råg och havra, och nu gällde det att sköta om en del affärer i samband därmed och även i övrigt ordna om kredit Pappa synes varit i behov av. 

Pappas och Mammas giftermål hade blivit uppskjutet i väntan på att Tomas Adlercreutz skulle tillfriskna, men då detta ej skedde, utan den sjukes tillstånd endast försämrades dag för dag, så att han avled den 5 juni 1887, återstod slutligen inget annat än att invänta sorgeårets utgång. 

Den 5 juli 1888 anordnade min mors ende bror Henrik bröllopet på Sjundby. Rörande vackra brev har min far från denna tid skrivit till sina syskon om sin fästmö, hennes närmaste och hemmet på Sjundby. Nu vädjar han till syskonkärleken på det varmaste för att övertala bröderna komma över till Finland och behedra högtiden med sin närvaro. Han vill ej vara ensam på denna betydelsefulla dag utan dela glädjen med sina avhållna syskon. Bröderna Hugo, Jon och Karl samt systern Alma och hennes man Oskar Lundgren lova komma likaså Pappas skolkamrat och gode vän Cnattingius. Alla övriga infunno sig även utom Karl och Cnattingius. Farbror Karl blev förhindrad därav att Sundsvall stad brann ned och han såsom ombud för det företag han tjänade i samband härmed erhöll oförmodade trängande arbetsuppgifter. 

I bröllopsgården samlades min mors talrika släktingar, vänner och närmaste umgänge, här sammanfördes nu min fars egna med de nya finska anförvanterna. Den glade, spirituelle farbror Hugo, den jovialiske, humoristiske Jon och Pappas yngste syster med hennes man tillvunno sig alla finnars bevågenhet. Farbror Hugo lyckönskade brudparet på klingande vers och glädjen stod högt i tak. På ångbåtsresan ut från staden hade min mors kusin, Manne Scherfbeck, förväxlat sin kappsäck med någon annan resandes, så att hans frack for till Åbo, men Manne var lika munter i en av morbror Henriks avlagda frackar, som visserligen hängde på den slanke Manne som en säck på en gärdsgårdsstör. En vaktmästare från Societetshuset i Helsingfors hade den tunga och ansvarsfulla plikten att se till att bröllopskrokanen kom helbrägda, trots sjögången, fram; måhända var det denna hans klavbundenhet, ty han var tvungen hela vägen sitta med krokanen i famnen, som gjorde hans motståndskraft så slapp att, när den för brudens frisyr utbeställda koaffösen slog sina eldiga blickar i honom, han genast föll till föga och friade på "sittande fot". Av paret blev faktiskt ett par.

Följande dag anträdde brudparet färden till Pickala, där de nygifta fingo under några dagar behålla de svenska släktingarna som sina första gäster i det nya hemmet. Härefter startades i deras sällskap en bröllopsresa över Stockholm ned till Köpenhamn. På vägen genom Sverige besöktes min fars släktingar i Linköping, Norrköping och Väderstad. Alla blevo förtjusta i "den lilla finskan" och min mor å sin sida fann genast från början goda vänner i hela Pappas glada, öppna och sällskapstrevliga syskonkrets. 

Litet post festum kommer här några ord om den svensexa Pappas vänner från Sjundeå och Lojo firade för honom. Sällskapet hade hyrt den makliga och trygga hjulångaren Thyra, som i sakta mak ångade midsommarkvällen från Pickala brygga ut några nautiska mil på den spegelblanka Finska viken. Att sällskapet var glatt kan man väl utan vidare antaga. Pappa har skildrat resan såsom munter och rolig, jag har funnit de verser grannen F.R. Meller för tillfället författat, de äro mycket roliga men av den art att de ej kunna i sin helhet intagas här, men dock början och slutet.

Från predikstolen Ture ramlat har,

Och om par dagar är han gifter karl;

Han därför några goda råd bör ha,

Att den seglatsen måtte lyckas bra.

 

Ty fast vår Ture länge varit kär,

Jag tänker, han dock något "rudis" är

Ännu om pligten sin som äkta man,

Och därför vill jag råda, bäst jag kan.

 

Man liknat äktenskap vid lotteri,

Men mer det stöter på agronomi,

Ty likadana rön i äkta säng

Man gör, som uppå åker och på äng.

 

Det därför af intresse vara kan,

Att minnas hvad Arrhenius nyttigt fann,

Och hvad han lär och råder, ty för visst

Är han vår jordbruksoldtfar dock till sist.

Här följer så tolv goda råd, visserligen goda, men också så intima att jag ej anser dem, så blyg ungkarl jag är, lämpliga att draga ur arkivets dunkel. Verserna avslutas emellertid med följande två satser:

Om hönskulturen har jag sådan tro:

En tupp kan tjena hönor legio,

Men vänligen jag dock råda vill,

Att nöja dig med en, den räcker till.

 

Nu jämt ett dussin goda råd du fått,

Jag hoppas du ock riktigt dem förstått,

Och således jag här nu sluta vill

Samt säger sist blott: skål och lycka till!!! 

Tomas Adlerceutz hade i god tid före sin död uppordnat arvsfördelningen för sina två barn. Genom testamentet blev sonen Henrik, mot en fixerad lösesumma, 93000:- mark, ensam ägare till Sjundby med alla dess underliggande lägenheter. Lösegendomen delades enligt lag. I samråd med sin bror och blivande man beslöt min mor att placera de penningar hon erhållit i utlösen uti inköp av en jordegendom. Vid denna tidpunkt voro Pickala allodialsäteri, gränsande till Sjundby, och Sundsberg i Kyrkslätt till salu och vardera ungefär för samma pris. Sundsberg ägdes av en farbror till min mor, men egendomen var dömd till försäljning på grund av stor skuldsättning. Mina föräldrar valde Pickala därför att det tilltalade dem mera och därför att det var granngård till till Sjundby, men kanske dock främst därför att de ej ville genom sitt köp köra ut släktingarna på Sundsberg. Köpet av Pickala belevades den 28 september 1887. Min mor var således före äktenskapets ingående ensam ägare till egendomen. Pappa övertog omedelbart skötseln av gården och lämnade arrendet på Ängsholm den första november samma år, då djur och inventarier även överflyttades. På Pickala fick min far ännu några månader etablera ungkarlshushåll, men dagen efter bröllopet såsom även ovan nämnts flyttade de unga in i sitt nya hem, som för vardera blev ett hem för livet, således för min mor i 33 år och för min far i 44 år. 

Pickala var vad byggnader, trädgård, park, karaktärshus och dess inredning, åkrar och skog i bästa skick. Den nästföregående ägaren, general Silverhjelm, hade varit en ordningsfull herre, som underhållit allt väl. Och de sex år gården efter hans död varit i andra händer hade  ej lämnat nämnvärda spår efter sig. Jordbruket hade ej den gamle generalen, som levde på pension och enskild förmögenhet, brytt sig om att utveckla, han uppbar landboräntor, utnyttjade torpdagsverkena, odlade endast de gamla bolåkrarna och skördade på dem råg, som lagrades i magasinen och såldes först under nödår och då till höga pris. Mycken odlingsbar jord fanns ännu att utvinna i storängen mellan gården och havsviken samt i den så kallade Hovgårdsängen, väster om ån. Dessa marker voro ganska sena saltsjötillandningar med jämförelsevis växtnäringsfattig jord. Min far uppodlade dessa ängar under de första åren och genom god avdikning och kalning braktes de att giva rika havresklördar. Ladugårdsbesättningen utökades från 30 mjölkkor till 60. Sädesvaror exporterades nu liksom tidigare från Ängsholm genom farbror Karls förmedling till Sverige. För gårdens vattenbehov var det ganska dåligt ställt, ty man var tvungen från den lågt liggande ån köra med tunna allt vatten för ladugård och stall. Pappa fann då alldeles i gårdens närhet en mosse, som tjänat såsom mulltäckt, alltid stå vattenfylld och belägen så högt att självtryck kunde erhållas. Mossen grävdes ur och en stockvattenledning sattes ned, som ännu idag levererar hela gårdens vattenbehov. 

Pickala ägde sedan 1886 ångbåtsförbindelse med Helsingfors, båten gjorde en tur i veckan. Åmynningen var emellertid grund, så endast en gammal hjulångare, Tyra, kunde gå upp till bryggan i parken. Min far lyckades intressera kommunen och ett kustångfartygsbolag för ett uppmuddringsföretag, som även utfördes med min far såsom verkställare vintern 1888. Året därpå ombyggdes gårdens bro, så att den genom vindspel kunde upplyftas, varigenom fartygen fingo fri passage ända till en brygga, som uppförts vid Broända landsvägsbro. En daglig turbåt insattes nu och även kustbåten på linjen Åbo-Helsingfors anlöpte Broända en gång i veckan. Denna trafik med fartygen Porkkala, Onni, Ilma och Ahkera underlättade i vidsträckt mån försäljningen av lantbruksprodukter och erhållandet av varor från staden. För Sjundeå, Degerby och Lojo blev ångbåtsförbindelsen av stor betydelse. 

Pappa hade vistats tio år i vårt land förrän han anhöll att bliva antagen till finsk medborgare, denna ansökan bifölls den 28 maj 1888.

I hemmet på Pickala bodde även min mors mormor, Sofia Printz. Den 28 maj 1889 föddes det första barnet, Valborg Helena, och 1891 den 18 mars såg Karin Mathilda Sofia dagens ljus. Alltid då och då kom morbror Henrik nedåkande från Sjundby, jular och högtider firade han tillsammans med sin syster och svåger. Han var allt ännu ungkarl. I flygelbyggnaden på gården hade lantbruksingeniör Bengt Lille med fru slagit sig ned. Deras äktenskap hade ingåtts samtidigt med mina föräldrars och vardera voro ungdomsvänner till min mor. Ina Lille var dotter till prosten i socknen C.P. Moberg och Bengt Lille son till morfars bäste vän lektor Carl Lille. Ledsamt nog blev ingeniör Lille efter ett par månaders vistelse på Pickala, till stor saknad för föräldrarna, förflyttad till Uleåborgs tjänstedistrikt. De närmaste grannar, umgänge bedrevs med, voro sakförar Mellers på Kehla och apotekar Rosbergs på Strömsby. Familjer inom socknen, som hörde till bekantskapskretsen voro von Kraemers på Svidja, Mobergs på Prästgården och Le Bells på Myrans.

Efter en kort och häftig sjukdom, blindtarmsinflammation, dog den 19 juni 1892 morbror Henrik. Bestörtningen och sorgen över detta plötsliga dödsfall var stor. Min far och svågern Henrik hade lärt att högt uppskatta varandra, vänskapen var god och det ömsesidiga förtroendet fast.

Genom testamente tilldelade han all sin egendom min far och mor gemensamt, detta ådagalägger att han litade fullt på sin svåger såsom arvegodsbevarare. De jordagods mina föräldrar rått om förstorades nu ansenligt, ty Sjundby var vid denna tid dubbelt så stort som Pickala. Men med testamentet följde även förpliktelser, Henrik Adlercreutz hade nämnligen donerat ansenliga belopp för bildnings- och välgörandeändamål ävenså åt släktingar, vänner och tjänare. Dessutom skulle en folkskolebyggnad, varpå arbetet var påbegynnt, fullbordas för Sjundby underhavandes räkning. Dessa förbindelsers infriande krävde 60000:- mark i kontanter, en betydande summa på den tiden. Min morbror hade efterlämnat en i Sjundby intecknad skuld på 52000:- mark härrörande sig från utlösen till sin syster. På Pickala fanns väl ännu oguldet av köpeskillingen c:a 75000:- mark. Det var således stora summor kontanta medel min far plötsligt hade att prestera och ansvara för och fastän egendomarna voro betydande var dock räntebördan för långa tider framåt mycket betungande. Då mina föräldrar ej vill sälja jord av det de ärvt eller förvärvt, återstod endast att tillgripa skogskapitalet såsom det lättast realiserbara, men stockprisen voro i slutet på adertonhundratalet ganska låga. 

Min far insåg att han ej vidare ensam kunde handhava förvaltningen av de stora egendomar, som nu voro i hans besittning. En skogsvaktare med god utbildning i sitt fack samt dessutom skicklig kartläggare och byggmästare anställdes. Till Pickala antogs en gammal rikssvensk bokförare. Arbetet på Sjundby leddes av en rättare, till vars hjälp två bokhållarynglingar ställdes, vilka dock voro till mera skada än nytta. 

För att bäst hava kunnat sköta denna stora drift, hade väl det naturligaste varit att ägarne själva överflyttat till det dubbelt större Sjundby, där dessutom kvarn, såg och mejerirörelse fanns samt än vidare flere hundra underhavande, vilka absolut behövde ständig kontakt med sin husbonde för att ej bliva främmande och förvildade.

Min mor fann sig emellertid bättre till rätta på Pickala. Här hade hennes unga lycka grundats. På Sjundby hade hennes ungdom varit rätt så dyster. Modern hade dött kort efter hennes födelse, varefter den åldrige mormodern varit det närmaste kvinnliga umgänget. Hennes fars sista år hade förmörkats av sjukdom. Den tolv år äldre brodern hade ej varit någon jämnårig lekkamrat. Faderns och broderns nu tätt på varandra inträffade dödsfall på Sjundby bidrogo även att göra det gamla hemmet mindre inbjudande. 

Man kan så väl förstå att min mor föredrog Pickala som boningsort framom Sjundby. Huvudbyggnaden på Pickala var ju vida vägar modernare och bekvämare än det åldriga ärevördiga gråstenshuset på Sjundby. Och sist Pickala-trakten är väl den vackraste mest inbjudande, trevligaste och ljusaste som finnes. 

Att det öppna, soliga Pickala med sina vida fält runt om och havsviken utanför mera tilltalade min far, som var född på Östgötaslätten är givet, men han hade en stark pliktkänsla och skulle väl, om ej min mor haft en annan åsikt, flyttat över till Sjundby.

Den 21 juni 1893 föddes ett gossebarn, liksom alla jordägare var min far glad över att få en son, i denna glädje glömde han sitt finska undersåtskap och hissade den blågula flaggan i stången på taket. I dopet erhöll sonen namnen Henrik Tomas Valdemar, ytterligare är endast att tillägga det samma morgon kristningsmiddagen avåts, fångade mjölnaren på Sjundby en så stor lax, att när han bar huvudet över axeln fiskens stjärt släpade i marken, den måste kokas i stora bykgrytan. Äldsta dottern Wally satt med sin syssling Martha Neighlick sedesamt i en gungstol, men akten blev dem för lång, de började gunga med den påföljd att gungstolen stjälpte och ett gällt barnaskrik överröstade prostens amen. 

Under 1890-talets sista år ombyggdes  och moderniserades vattenverken på Sjundby, svenska turbiner insattes, ett nytt stålsiktverk uppställdes och Bolinders sågram anskaffades från Sverige. Kvarnen blev den bästa inom ett område av flere socknar. För dessa arbetens utförande använde min far en praktisk, kunnig och hederlig byggmästare, P.E. Fransson, bördig från Falun. Sedan Sjundby och Pickala förenats inköptes ett kolossalt tröskverk med lokomobil av Munktells fabrikat. Dessa maskiner ambulerade mellan egendomarna ända till anno mundi 1915, för förflyttningen erfordrades tolv par oxar och 24 man. Skördarna vid denna tid voro goda, de gamla lindvallsängarna, som plöjts upp, gåvo rika havreväxter. Ladugården på Sjundby, som genom morfars och morbrors stora intresse var i gott skick, gav av gammal vana ännu bra med mjölk. Min fars intresse i lanthushållningen låg för det egentliga åkerbruket, jordens förbättring genom täckdikning, djupa avlopps upptagande, styckenas omläggning i långa och jämnbreda tegar, stenars avlägsnande, myllas påkörande, trädans grundliga vård, raka åkervägars anläggning, sädens och särskilt utsädets rensning och sortering, orgräsets bekämpande. Otaliga pris erhöll han också för goda sädesvaror och det som exporterades till Sverige gick alltid som första klass vara. För ladugårdsdriften hade min far intet intresse. På Pickala blev all åkerjord dränerad, de små grå timmerladorna ersattes på alla egendomar av stora hömagasin eller "kaserner", som de kallas i Sjundeå. 

Pappa skötte driften på Pickala endast med hjälp av en arbetsfogde. På Sjundby fanns en inspektor eler egentligen bokhållare och för den verkliga arbetsledningen en rättare. På utgårdarna Kynnar och Nordanvik fördes befallningen av fogdar, som stodo under inspektorens närmaste inseende, men erhöllo vidare direktiv av min far. Allt arbete på gårdarna utfördes av torpare. På inspektoren berodde i första hand hur det hela gick på Sjundby, men min far lyckades aldrig välja en härför fullt lämplig person. Själv besökte han Sjundby en gång i veckan, men kom ej under dessa korta besök i kontakt med folket, han stannade aldrig under hela sitt liv på gården över natten annat än när det gällde fiskefärder till det av honom älskade Lappträsk. 

Förrän det nya århundradet ringdes in inträffade en glad händelse i hemmet på Pickala då den 27 mars 1895 en liten flicka föddes, som i dopet erhöll namnen Märta Dagmar. 

1800-talet, detta för en godsägare avundsvärt lugna och lyckliga tidevarv var till ända. Tänk vilken lycklig tidsperiod, inga arvsbekymmer, inga ekonomiska kriser, inget intrång från statens sida genom våldslagar och skatteförhöjningar, inga arbetaroroligheter.

Utställningen i Stockholm 1897 besökte föräldrarna och sammanträffade då med alla de svenska släktingarna, av dessa hade flere under de föregående åren gästat Finland. 

Med 1900-talets inbrott skedde stora förändringar i Sjundeå trakten. En järnvägslinje drogs upp, som förband orten med huvudstaden, Karis och Åbo. Banan blev fullt trafikabel 1903. Nu hade man möjligheter att bekvämt och billigt sända sina försäljbara produkter till Helsingfors. Mjölken forslades varje dag till stationerna, mejerirörelsen på Sjundby lades ned. Huvudstadsborna trängde ut till landet dels för att köpa villaparceller dels som sommargäster, snart var varje landbosal ett litet pensionat. För jordbruket blev det en något bättre tid. Ännu ett år efter järnvägslinjens tillkomst försökte man upprätthålla ångbåtstrafiken på Helsingfors, men det gick ej att konkurera med ett snabbare fortskaffningsmedel och så drogos turbåtarna in.

Något av de första åren på 1900-talet ställde sig min far i spetsen för Björnträsk stora sjöfällning. Lill-Näsby hemman underlydande Sjundby hade marker vid detta vatten, varför min far ansågs vara intressent och valdes till ombudsman och kassör. Såfort detta företag lyckligen var genomfört, anhöllo byamännen i Bläsaby-sammfällighet om storskifte, genom denna förrättning blev Lill-Näsby dömt till utflyttning från sin tomtplats på Näsby udde. Pappa var tvungen bygga upp ett alldeles nytt ställe, ladugård och stall på detta uppfördes av sten, men det fatala var att de marker, som nu tillskiftades Lill-Näsby, alls ej hade samma nytta av sjöfällningen som de tidigare tillhörande jordarna, varför den part han deltagit i årensningen med blev alldeles oskälig. Man tycker ju att storskiftet borde föregått sjöfällningen, men byamännen hade skickligt uppordnat saken och Pappa gick i fällan. 

Då hemman och urfjällsängar hörande till Sjundby dels gränsade till åtskilliga främmande byar dels lågo inom dessa, fick min far deltaga som part vid nästan varje förrättning, som åsyftade egoreglering, häruti hade han dock ett utomordentligt biträde och ovärderlig hjälp i skogsvaktar K.B. Nystén, vilken utom att vara skicklig kartograf även hade genomläst den del av arkivet på Sjundby och Pickala, som rörde uråldriga egotvister och åtkomster. Dylika jordskiftesförrättningar bevistades i Bläsaby samfällighet med avseende å Lill-Näsby hemman samt Sjundby och Karuby därstädes belägna utängar, i Böle, Bollstad, Gåsarf, Hummerkila, Göks, Billskog och Nordanvikbyar jämväl rörande utfjällsängar, som sedan 1500-talet legat under Sjundby, men vars lagliga åtkomst grannarna nu under en ny tids insegel började betvivla. I varje fall, efter otaliga sammanträden, fastslogs emellertid den uråldriga äganderätten, de vaga gränserna fixerades eller ock skedde utbyte och koncentrering av ägostyckena rum. I Sunnanvik företogs råreglering och berördes Ladugård hemman därav. Storskifteskomplettering övergick hela Nordanvik by, där 4 av 8 hemman hörde under Sjundby. 

Pickala, Hofgård, Fågelvik och Broända fingo sina gränser mot anstötande grannbyar uppgångna och fastslagna. Mitt inne i Fågelvik åkrar låg en stor äng, som tillhörde Kehla gård, denna tillbyttes mot annan avlägsnare belägen jord. Fiskevattenrårna i saltsjön samt i Vikträsk, Tjustträsk och Björnträsk fixerades byarna emellan. På alla dessa sammanträden och förrättningar tog min far mig med, så jag har ett mycket livligt minne av vad som uträttades. 

I hemmet på Pickala hade familjen ytterligare utökats. Den 19 maj 1900 föddes en liten gosse, som dock redan följande sommar dog uti en på trakten denna torra och ovanligt varma sommar svårt härjande magsjukdom. Föräldrarnas sorg var outsäglig. Efter det min mor dött, sade min far att lilla Eriks död varit hans största och oändliga sorg därförinnan. Den 18 april 1903 föddes Alma Amalia Ingeborg och den 6 oktober 1904 det sista barnet i syskonraden, Erik Gustaf. 

De förstfödda hade nått den ålder då skolgång skulle begynna. Mamma har, pekande med en strumpsticka i alfabetet, lärt oss bokstäverna, stavningen och läsningen. Därefter antogs guvernanter. Föräldrarna hade förmånen få i särskilda repriser fästa vid denna uppgift äldre kusiner till oss från Sverige, först Eva Lindeberg och sedan Inga Lindeberg, döttrar till farbröderna Per och Hugo. De hämtade med sig glädje, svensk munterhet, livlighet och sällskapsbehag. Alla Pappas släktingar voro för övrigt glada, humoristiska och angenäma människor. 

Wally var naturligtvis den första som placerades på skolbänken i Helsingfors, hon inackorderades hos Mammas kusin, Helen Calonius, som hade en jämnårig skolflicka, Martha. När tre barn nått skolålder hyrdes ett särskilt stadskvarter och detta lyckades man få i statsrådet Thiodolf Reins lantliga gård. Statsrådinnan Rein var född Florin och en kusin till min mor. Nu åter var det Eva och Inga Lindeberg, som föräldrarna i tur och ordning fingo att stå för stadshushållet. vars matredning sköttes av hyrkuskänkan Emma Lindholm, landbodotter från Sjundby Augustas. Allt vad hemmet kunde frambringa i mat och förnödenheter sändes med torparskjuts åt barnen, varje höst fördes en skuta god björkved och tyngre produkter in från Pickala. Tvenne gånger om dagen ringde Mamma upp och hörde sig för om vår hälsa, hur det gick med läsningen bekymrade henne föga, Pappa däremot brukade städse förmana till flit "se nu till att du från veckans början tar i på allvar, det är så lämpligt att börja då". För mig redogjorde han alltid för vad som på landet passerade. Barnen placerades i Läroverket för gossar och flickor, den av pastor Broberg nyss grundade samskola och första av sitt slag i Finland. Pappa var med om denna skolas stiftande och god vän till pastor Broberg. 

Min far hade så länge vistats i landet att han kände sig som infödd finländare. Visserligen märkte man, då släktingar kommo från Sverige, att han hellre med ett visst behag hissade upp den blågula duken i stället för den ryska bastmattan. När det gällde Finland och det allt stramare ryska förtrycket, var min far finne i lika hög grad som alla inom landet födda. Han deltog i möten, politiska sammanslutningar och vad mera som organiserades i syfte att bereda motstånd för ryssarnas anstormning. När gäster och släktingar voro i hemmet diskuterades enbart politiska angelägenheter. Endast när Axel Le Bell och von Christiernsson voro på besök kunde landets öde någon stund bliva på sidan om kommunens eller jordbrukarns intressen. Under dessa ofärdsår blevo många av föräldrarnas släktingar, vänner och bekanta landsförvisade och lär min fars namn även funnits på den s.k. svarta listan. 

Det är svårt för en sentida människa att tänka sig att detta ryska tryck, som dock ej ingripande berörde den enskilde, så djupt skakade varje fosterländsk medborgare, att man fann tillvaron dyster och olidlig. Jag minns så väl huru i hemmet tillsammans med tant Sofie Rein, Myrberg från Esbogård, Mauritz Maexmontan, F.R. Meller, Viderholm, Anders och Herman Adlercreutz m.fl. de ryska unifieringsåtgärderna ventilerades och man enades om att för det uppväxande släktet ingen förutsättning för trevnad vidare fanns. Som barn hörde jag många gånger ifrågasättas en försäljning av egendomarna i detta land och en överflyttning till Sverige. Myrberg, von Christiernsson och andra sålde sina gårdar och flyttade över till det gamla moderlandet. Hade ej min fars lugn och pliktkänsla funnits, tror jag för visst att föräldrarnas beslut även utvecklats i samma riktning. 

Med vilken oerhörd spänning följde man ej med det rysk-japanska krigets gång och med vilken glädje noterade men ej varje rysk motgång. Krigets, för tsaren, olyckliga utgång frigjorde de mot den bestående regimen oppositionella krafterna, en generalstrejk över hela det väldiga Ryssland och även i vårt land utbröt, resultatet av denna kamp inom riket resulterade i tillfälliga lättnader av det politiska trycket i vårt land.

Proletariatet hade för första gången fått visa sin makt och det med gott resultat. Det var nu medvetet om sin betydelse och efter det kampen utåt var vunnen, riktade sig intresset på de inre förhållandena i eget land. Det var främst torparfrågan, som togs upp, agitation bedrevs bland de obesuttna och mellan husbonde och underhavande fanns nu en tredje part socialdemokraterna. Jag är här tvungen att påpeka det redan under den alldra mörkaste tiden av Bobrikoffs förtrycksregim gjordes till ett centralt föremål för rysk agitations intresse. Genom att för de obesuttna predika om kejsar Alexander II:s jordreform i Ryssland och bebåda en liknande i Finland sökte man för de ryska intressena vinna den finska torparbefolkningen. Detta lyckades även ganska lätt. År 1902 emanerade en ny torparlag, som för legotagarna var till fromma, men som ej heller kränkte godsägarens rätt. Den föreskrev skriftliga avtals upprättande. Min far, som gärna ville hava ordning och reda i allt, beslöt att tillämpa denna lag på alla de gamla dels muntliga dels skriftliga torpavtal, som funnos på Pickala och Sjundby. För ny legostämmas ingående uppsades alla avtal i.o.f. förnyelse. Grundliga förberedelser gjordes, torpåkrar, ängar och intagor uppmättes och värderades, saken ventilerades med andra storgodsägare. Men den nya åtgärden, ehuru den varit till fromma för legotagarne, mötte starkt motstånd. Den nya lagen, ja förordning var det endast, gällde något över hundra arrendelägenheter på Sjundby och Pickala. På Sjundby lyckades min far komma till avtal med alla utom några av de största och burgnaste torparna. Legotagarna på Hamburg, Harakrog, Granbacka, Skinnarbacka, Kistböle och Rånäs vägrade enständigt ingå nya avtal anseende de med Henrik Adlercreutz ännu, trots uppsägelsen efter den nya lagens tillkomst, bevarade avtalen hava fullt bindande kraft. Häruti sökte de tröst i en paragraf i Henrik Adlercreutz:s testamente, som stipulerade "under mina närmaste testamentstagares tid må ej nämnvärdare skatteförhöjningar göras". Min far gjorde ej några på sak verkande skatteförhöjningar, utan försökte endast ernå en så jämn och rättvis skattläggning som möjligt. Pappa var tvungen att i denna kraftmätning låta saken gå till avgörande i högsta instans, Åbo hofrätt, och vann. De motsträviga torparna skulle vräkas. Inom vissa fosterländska kretsar, ungdomsföreningar, liberalt tänkande sammanslutningar, ideellt tänkande verklighetsfrämmande grupper, klandrade man skarpt min far för dessa åtgärder. Min far var i sitt beslut orubblig och lät vräkningsdomen gå i verkställighet. 

Efter nationalstrejken togo socialdemokraterna helt hand om torparbefolkningen. Vårvintern 1906 anordnades ett stort hela landet omfattande torparemöte i Tammerfors, till vilket även representanter för Sjundeå infunno sig. Tiden var orolig, strejker bland legotagarna utbröto här och var, förhållandena på Jockis och Laukko äro de mest belysande för varthän en ohejdad agitation kunde driva en lättledd torparmassa. Statsmakten intresse för frågan i hela dess vidd blev nu väckt. En ny torparlag skulle göras och 1909 såg även denna dagens ljus. På grund av socialdemokratiska partiets majoritetsställning i lantdagen blev denna lag en ren klasslag, som endast och enbart tillvaratog legotagarnas bästa. För de jordägare, som levat under 1800-talet och varit med om det patriakaliska förhållande som rått mellan husbonde och torpare, var den nya tidens omvärdering av allt gammalt svår att fatta. Då jag i denna lilla teckning av min fars levnadsöden ägnat så många rader åt torparfrågan beror det därpå att denna fråga faktiskt för mina föräldrars vidkommande var av oerhörd betydelse, ty Sjundby och Pickala voro typiska torpegendomar, där arrendesystemet omfattade 105 kontraktbundna brukningsdelar med en befolkning av c:a 600 personer. För en välmenande och av goda uppsåt besjälad husbonde som min far var det oerhört bittert erfara de upplösande, upphetsande och splittrande krafternas dunkla intrigspel bland de egna underhavandena. 

1908 hugnades Pappa med lantbruksrådstiteln, på denna utmärkelse satte han städse stort värde. Följande år fick jag i föräldrarnas sällskap göra en resa till Sverige, den stora utställningen i Stockholm besöktes och en färd ned till släktingarna i Linköping, Norrköping, Mjölby samt Väderstad företogs. Det var kärt för Pappa att få sammanträffa med fränder och vänner. Av de många bröderna levde numera endast farbror Per, vars glada hem i Mjölby gästades under några dagar, varunder en utfärd till Väderstad gjordes och Pappa blev i tullfälle återse dessa från barndomen kära nejder, som han nu i 32 år varit skild från. I Väderstad bodde fortsättningsvis farbror Hugos änka Hilda och hos henne var på besök döttrarna Inga och Elisabet. Pappa ville se allt, offerstenen nedanför trädgården, de vilda körsbärsträden i hagen, som hade så små bär att man måste plocka dem i sked och äta dem skedvis för att få någon smak av dem. De fyra lindplantorna bröderna flätat ihop var nu ett enda stort träd, men man såg ännu flätningsstrukturen tydligt på stammen, som uppbar den fyrdelade kronan. Danckwardt-Lillieströms på Solberga besökte Pappa. I Norrköping hos faster Alma sammanträffade man med farbror Hjalmars söner Karl Erik och Birger samt döttrarna Maria och Rut. Hugos son Gösta var poliskommissarie i staden. Farbror Pers kommo även upp. Det blev en glad och munter samvaro, för den uppsluppna underhållningen drog farbror Per mest försorg. Barndomsvännerna, den präktige August Andersson och den store äggsamlaren Jocke Lundgren var Pappa även i tillfälle  hos faster Alma sammanträffa med. I Stockholm bodde Pappas systerson den välmående ungkarlen sekreteraren vid kungliga kansliet Erik Ölander samt Hugos söner pastor Erik och kamrer Sigurd Lindeberg, som vardera voro gifta. På denna resa i Sverige erfor jag hur stark släktkärleken inom den Lindebergska slläkten var. 

I detta sammanhang vill jag omnämna att hemmet på Pickala ofta besöktes av de svenska fränderna. Faster Alma, som sedan 1889 var änka tillbringade många somrar i Finland, farbror Karl var ett par gånger över och farbror Per beredda oss även den oskattbara glädjen med två besök. Samma år lille Erik dog i rödsot d.v.s. 1901 var Pappas nästäldsta syster Ebba Ölander över sommaren på Pickala, hon ådrog sig emellertid den svårartade magsjukdomen och dog kort därpå vid hemkomsten till Sverige. Brödrabarnen Inga, Elisabet, Sigurd, Olle, Gösta, Karl-Erik, Birger, Rut samt Victor från Skottland hade Pappa glädjen se i Finland, flere av dem många gånger. Systerdotterdottern Märta Rydéns förlovning med löjtnant Carl Rosenblad eklaterades på Pickala. 

Åren i början av 1900-talet voro i rent jordbrukshänseende rätt goda endast ett frostår inträffade, men detta så svårt att all havra, utom några kullar i Kynnar, frös bort och utsäde för följande vår måste importeras från Canada. Pappa hade genom punktlighet i leveranserna lyckats för sig vinna några sjukhus och arbetsinrättningar i Helsingfors, vilka mottogo all hans försäljningsbara brödsäd och denna i form av mjöl, varigenom även erhölls en kvarnförtjänst. I huvudstaden hade grundats ett mjölkförsäljnings-aktiebolag, vari endast jordbrukare voro delägare och bland dem min far, detta bolag kunde snart betala bättre pris och säkra likvider erhöllos. Till biträde åt gamle inspektor Lars Johan Pettersson på Sjundby lyckades min far äntligen i Carl J. Segersven få en driftig arbetsledare. 

Wally och Karin hade slutat sin skolgång på nästhögsta klassen, Wally genomgick därefter en husmoderskola och Karin ägnade sig åt konstflitstudier vid Ateneum. Henrik blev student 1912 och Märta 1914. Gösta och Alma voro vid denna tid ännu i hemmet. 

Silverbröllopsdagen den 5 juli 1913 firade föräldrarna i Sverige. och sammanträffade då med såväl min fars som min mors släkt. 

Pappa och Mamma antogo för givet att äldste sonen med tiden skulle bliva jordbrukare, men så 1800-tals människor de voro ansågo de varje utbildning för detta kall överflödig. Jag hade helst velat studera juridik, men föräldrarna hade sett mitt intresse för maskiner och Mamma menade att jag som ingeniör väl på något sätt kunde göra forsen på Sjundby nyttig, varför jag efter studentskapet inskrevs i Tekniska Högskolan i Helsingfors. 

Då på hösten 1914 världskriget utbröt insåg jag de svårigheter min då 64-årige far hade att kämpa med, jag avbröt studierna i Högskolan, som för övrigt ej alls intresserade mig, och stannade hemma min far till stöd. Nu först under det gemensamma arbetet för verkliga allvarliga uppgifter lärde jag känna min far, men han var då redan en till åren gammal man till kropp och själ ung. Han hade nått den ålder då mindre livskraftiga människor helst draga sig tillbaka från ansvar och dagliga bekymmer. Till en början insåg jag ej att det var 43 års åldersskillnad mellan min far och mig utan tyckte att vi i allt skulle kunna följas åt, men snart delades arbetsbördorna på ett naturligt sätt och överlycklig kände jag mig alltid i samarbetet med Pappa. Hans stora erfarenhet, livsvisdom, lugn, behärskning, rättrådighet var den fasta bakgrund jag alltid kunde lita till. 

 

 

 

 

 

 

Fortsätter snart.......