Sjundby på 1900-talet

Vid sekelskiftet 1900 ger Sjundby gård arbete åt närmare femhundra människor. Under Sjundby och de gårdar i Sjundeå som ägs av paret Lindeberg finns nu fyrtiotre torp och tio backstugor. Sjundby producerar stora mängder säd, mjölk och timmer. Varorna säljs nu allt oftare till den växande huvudstaden Helsingfors.
År 1903 byggs järnvägen till Sjundeå och frakten av varor flyttar upp på järnvägsrälsen. Sjundby får sin egen järnvägshållplats Vik. Den låg fram till 1980-talet intill Parkberget, där järnvägsbron nu går över Sjundbyvägen. Ångbåtstrafiken i ån upphör småningom helt.
Jordbruket på Sjundby förnyas genom massiva dikningar av åkrarna. Moderna täckdiken ersätter snart åkrarnas öppna diken. På Sjundby startar täckdikningen år 1917. Det här förändrar åkerlandskapet och gör åkrarna större och enhetligare.
Från och med början av 1900-talet började Sjundby använda hästar som dragdjur. Oxarnas andel ute på åkrarna minskar. Kvarnen byggs fullständigt om år 1898. Då ersätts de gamla vattenhjulen av en vattenturbin. År 1901 moderniseras också sågen helt och hållet. Gården kan nu såga stock till försäljning. Bron förnyas år 1912. Brokistorna i huggen sten är från den här tiden. De syns fortfarande när man tittar under bron.
År 1915 övertar sonen Henrik Lindeberg förvaltningen av Sjundby, Pickala och alla de gårdar som familjen ärvt eller köpt i Sjundeå. Det blir hans uppgift att göra upp den stora jordreformen som torparväsendets avskaffande innebär.

Torparlagen och åren därefter

År 1918 får torparna möjlighet att lösa in och köpa sina torp. Det blir många byten av mark, för att Sjundby skall bli en sammanhängande enhet. Henrik Lindeberg förhandlar skickligt med sina torpare och hela omställningen sköts utan en enda rättegång.
Torparnas dagsverken till gården måste nu ersättas med anställda jordbruksarbetare. Arbetsledningen fördelas mellan inspektor och fogdar, så som tidigare. Henrik Lindeberg förvaltar nu omkring fyrahundra hektar åker och äng och skogsområden på omkring tretusen hektar. För arbetarna byggs femton nya bostäder och stallet utvidgas med nya arbetshästar. År 1916 påbörjas bygget av en ny stor ladugård, som kom att rymma hundratjugo kor och tjugo hästar. Taket är fortfarande samma plåttak som lades år 1926. Sjundby köper också den första traktorn till gården, en finsktillverkad Kullervo.
Kullervo-traktorn saknade helt elektronik och startades med kultändning. En gång råkade traktorföraren Kling ut för en olycka på åkern bakom Sjundbys ladugård. Traktorn rände rakt ner i ån och i sista stund hann traktorföraren hoppa av. Traktorn lyftes upp ur ån och kunde efter bränslebyte genast startas om igen.

Krigshändelserna 1918

Den ryska revolutionen gjorde det möjligt för Finland att år 1917 bli en självständig stat. Men på grund av ett splittrat folk, bryter inbördeskriget ut år 1918. Sjundby gård går inte heller oberörd. Hela södra Finland intas våren 1918 av de röda och också Sjundby var under en kort tid besatt av de röda. Henrik Lindeberg gick med i den vita Sigurdskåren i Kyrkslätt i februari och hamnade med den i de rödas fångenskap. Sigurdskåren och Henrik Lindeberg fritogs av tyska trupper i april i Helsingfors.

Sjundby slott våren 1918

Trots att de röda övertog Sjundby slott i februari 1918, kunde en stor del av gårdsfolket bo kvar. I vindsvåningen på Sjundby slott bodde Hanna Tappan, en amerikansk medborgare tillsammans med ett antal inhysta kvinnliga flyktingar. Tappan lät den amerikanska flaggan vaja ut från vindsfönstret. De röda respekterade amerikaner och lät damerna vara.

Sjundby utvecklas

År 1918 får Sjundby ett eget elektriskt kraftverk i kvarnen. Mjölnaren skötte om kraftverket. Elen användes endast för belysning och stängdes av klockan nio varje kväll. Kraftverket fungerade ända fram till evakueringen år 1944. I dag får gården åter sin elektricitet från vattenkraftverket i kvarnen.
Ture Lindeberg dör år 1932, men arvsskiftet på storgården dröjer. I början på 1940-talet får syskonen Henrik Lindeberg, Märta Nordenswan och Alma Lindén tillsammans äganderätten till Sjundby.
På det glada 1920-talet var Parkberget fortfarande gårdens andningshål med lusthus och utkikstorn. En gång ordnar Henrik Lindeberg Nylands nations sommarfest på berget. Jättegrytan som formats av istiden, fylldes då med bål.

I dag finns bara jättegrytorna och den vackra utsikten över Sjundby kvar. Lusthuset och utkikstornet försvinner under Porkala parentesen 1944-1956.

Sjundby under andra världskriget

Sjundeå och Sjundby klarar sig relativt bra undan krigshändelserna i Vinterkriget 1939-1940 och Fortsättningskriget 1941-1944. Då Helsingfors bombas hårt evakueras civilbefolkning ut från huvudstaden och Sjundby slott får inkvartera ett flertal familjer. Nationalmuséets dräktsamlingar, delar av riksarkivet och delar av Helsingfors universitets arkiv evakueras från huvudstaden till Sjundby slotts källare.

Porkala parentesen 1944-1956

Genom vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen den 19 september 1944 tvingas Finland arrendera ett stort område kring Porkala udd som marinbas till Sovjetunionen. Arrendetiden är 50 år och till området hör också Sjundby slott och det mesta av den forna storgårdens ägor. Evakueringen av gården genomförs på nio dagar med hjälp av hundratals frivilliga. Gården lyckas rädda både skörd och lösöre över på den finska sidan. Men gården och husen går förlorade.

Sjundby som militärbas

Sjundby och hela Porkala området blir snabbt tätt befolkat av sovjetrysk militär. Sjundbys åkrar och skogar fylls av försvaranläggningar, bunkrar och löpgravar. Allt som hör till jordbruket får förfalla. Slottet blir stabslokal för ett pansarregemente. Öster om slottet byggs en skjutbana och i spannmålstorken inreds en biografsalong. Militären bygger bostäder, stocklider och några kaserner på Sjundby.

Sovjetarmén fruktade ett anfall från Finland och gjorde upp en försvarslinje av löpgravar, taggtråd och bunkrar. Ett område mellan försvarslinjen och den egentliga gränsen skövlades på både skog och hus. Den så kallade krattade linjen byggdes som en åtta meter bred sandväg. Meningen var att den ryska militären kunde se fotspår i sanden. Den egentliga gränslinjen var upphuggen och utmärkt med färgade stolpar och taggtråd.

Eftersom Sjundby låg precis intill den nordliga gränsen, gick en stor del av de gamla torpens byggnader förlorade. Vissa hus flyttades och andra användes som byggnadsmaterial. Tröskhus och nästan alla lador revs.

Den sovjetryska arméns hästar fick bo i ladugården. Kvarnen användes först, men fick senare förfalla. Stallet intill slottet rivs, troligen för att armén behövde tegel. Teglen används i nya eldstäder i bostadshusen, men också i det långa vita brygghuset intill ån. Här hade sovjetarmén ett ångbageri. På byggnaden målas den sovjetryska stjärnan och rysk text som man kan läsa ännu i dag.

Sjundby efter 1956

Världssituationen förändrades snabbt på 1950-talet och Porkala blir en ekonomisk börda för Sovjetunionen. Den 26 januari 1956 lämnas Porkala tillbaka till Finland. Först blir det den finska armén som får undersöka och minröja terrängen. Men nästan genast får också ägarna återse Sjundby gård.
Sjundby är inte sig likt när det kommer tillbaka år 1956. De flesta trähusen är borta eller totalförstörda och både slottet och kvarnen har fått förfalla. Av 108 byggnader, finns endast 31 kvar. Henrik Lindeberg börjar med att totalrenovera Sjundby slott. År 1957-1966 arrenderas åkerjorden ut.
Slottets ytterväggar rappas och slottet får småningom tillbaka en del av sin forna inredning. Många kakelugnar är så förstörda att de måste muras igen.
Som ett mirakel har det gamla taket i slottets stora sal klarat sig. Den sovjetryska armén har inte känt till historien och de gamla ryska seglen från slaget vid Svensksund 1790 hänger kvar.
Henrik Lindeberg dör år 1961 och efter det bor hans änka Elsa Lindeberg kvar på Sjundby. Hon fortsätter att rusta upp slottet under många år. Henrik Lindeberg har inga egna barn och testamenterar sin del av gården till sin syster Alma Lindén och hennes tre barn. Den yngsta sonen Carl-johan Lindén anställs som förvaltare på Sjundby år 1966.

Jordbruket rustas upp

Sjundby får nu en ny maskinpark med två traktorer, skördetröska, plog och harv.

Åkrarna som förvildats av skog, röjs upp på nytt och täckdikningarna fortsätter. Löpgravar, bunkrar och taggtrådshinder försvårar arbetet. Granater hittas på åkrarna och explosiva kulor i trädstammarna kring de tidigare skjutbanorna.

En timmerman anställs för att reparera ekonomibyggnaderna och bostadshusen. Många byggnader är i så dåligt skick att de måste rivas. Lusthusen på Parkberget är borta och trädgården förvildad. Men spåren av den sovjetryska militären putsas småningom bort.

Djurhållningen återupptas inte på Sjundby efter Porkalaåren. Ladugården renoveras i stället för att rymma sädestork och maskinpark. Taket har över trehundra kulhål. Sjundbys invånare har minskat från över hundrafemtio före krigen, till ett tiotal.

Generationsväxling

År 1979 genomförs generationsväxling på Sjundby. Gården delas mellan Alma Lindéns tre barn, Henrik, Margareta och Carl - Johan. Margareta och hennes man Christer Segersven övertar Sjundby slott, kvarnen och husen intill. Jordbruket delas mellan Margareta Segersven och Carl-Johan Lindén och skogen delas mellan alla de tre syskonen.

Margareta Segersven flyttar in i slottet år 1992. Sjundby får en ny maskinpark, ny sädestork, stall och hästar. År 1997 byggs kvarnen om till ett modernt vattenkraftverk. Sedan dess får gården sin elektricitet från forskraftverket. Sjundby Forskraft säljer också el till hushållen närmast Sjundby slott.