Tomas Teuterström föds som en vanlig bondson på Stortötar i Lojo år 1643. Han heter då Tomas Eriksson, efter sin far bonden Erik Markusson. Men år 1665, åker han till Stockholm för att söka sin lycka. Han blir snart anställd av Svidjas ägare, riksrådet Erik Fleming och arbetar sig uppåt i huvudstaden. Han tar namnet Teuterström för att hedra sin hemgård i Finland. Tomas Teuterström blir kamrerare på rikets viktigaste ämbetsverk, kammarkollegiet i Stockholm. År 1698 köper han besittningsrätten till Sjundby gård och år 1700 förlänas han adelskap av kungen. Då tar han namnet Adlercreutz. År 1702 blir han den svenska kungens räntmästare.
Det är inte känt om Tomas Adlercreutz någonsin besöker Sjundby, men han köper många gårdar i Finland. Via sin hustru Sofia Ehrenborg blir han ägare till många gårdar också i Sverige. Tomas Adlercreutz låter reparera Sjundby och ser till att gården utvecklas. Slottet får ett nytt tak av spån år 1703 och Sjundby får ett nytt stall. Från gårdens gamla dokument vet vi också att det odlas råg, korn, havre och ärter på gårdens åkrar. Den gamla humlegården intill ån ger god skörd och det finns kor, oxar, hästar, får, svin, kalkoner och höns. Vargarna var ett problem för det dåtida gårdsfolket. År 1705 tar vargarna en häst, sex kalvar och sex får.
Läs mera om Tomas Adlercreutz i Biografiskt lexikon för Finland.
Stora ofreden 1700-1721, blir en svår tid för Sjundby. År 1713 landstiger den ryska tsaren Peter den store i Helsingfors och under de följande åren tar ryssarna helt kontroll över Finland. Nästan alla som bor på Sjundby tvingas fly och gården plundras flera gånger av ryssarna. Fönster, kakelugnar och spisar förs bort. Åkrarna ligger öde och många hus förstörs. Sjundbys tjocka murar ger ändå en viss trygghet åt lokalbefolkningen. Eftersom Sjundeå kyrka också plundrades, håller Sjundeåborna tidvis gudstjänster på Sjundby.
Tomas Adlercreutz dör 1710 i pesten som härjar i Stockholm. Men arvet efter Tomas Adlercreutz kan delas ut först då Sverige får tillbaka Finland efter freden i Nystad 1721.
Dottern Helena Adlercreutz ärver Sjundby år 1722. Då är gården i ett uselt skick. Bättre blir det inte. Precis då den nya ägaren har börjat renovera gården kommer elden lös i slottet den 1 maj 1723. Taket och inredningen totalförstörs och eldsvådan sprider sig ner till kvarnen, sädesboden, badstugan och bron. Också trädgårdsmästarens bostad brinner ner till grunden. Men bostadshuset intill slottet sparas från lågorna.
Sjundby byggs upp på nytt och åkrarna sätts i skick. Bron byggs genast 1723, mjölkvarnen 1724 och följande höst byggs också sågen intill forsen. Sågen behövs för att såga virke till slottets nya tak, kvarnhustaket och till kvarnens brädfodring. Senare sågar gården virke också till försäljning. För att tillverka tegel har gården byggt ett eget tegelslageri med tegelugn och tegellada. Teglen går också till försäljning. Sjundby säljer stora mängder tegel till fästningsbygget på Sveaborg. Ladugården ligger fortfarande i början av 1700-talet intill ån på samma sida som slottet ovanför forsen och består av fyra mindre byggnader byggda i en fyrkant.
År 1725 renoverar fyrtiotvå arbetare slottet under byggmästare Hakenbergs ledning. Det är troligen nu som salen i slottets andra våning får det plankgolv som finns där ännu idag. Slottet målas i en ljus tegelröd färg, men för övrigt får gråstenhuset i stort sett den form det har idag. Först år 1737 har vi skriftliga bevis på att slottet är färdigt renoverat.
Helena Adlercreutz gifter sig 1727 med Otto Mauritz Krebs. År 1728 har det nygifta paret flyttat in på Sjundby. Då bor paret antagligen i träbyggnaden som låg intill slottet och som sparades ifrån branden. Krebs fortsätter att rusta upp gården. Snickararbetet inne på slottet utförs av gårdens egen mjölnare, bondsonen Erik Johansson Öman. Efter drygt tio år på Sjundby har paret år 1740 byggt upp en storgård med många nya sten- och trähus.
Det är under Krebs tid som det långa vita brygghusets ursprungliga del byggs, i tegel, alldeles intill bron på slottets sida av ån. I brygghuset bryggs gårdens öl. Det långa vita brygghuset har senare byggts till i båda ändorna, men husets mitt är det ursprungliga brygghuset från 1700-talet.
Under Krebs tid säljer Sjundby stora mängder spannmål, ved, virke, tegel och humle. Varorna skeppas ut på pråmar till hamnen som låg i Pickala, där ån mynnar ut i Finska viken. I hamnen i Pickala lastas varorna om på större skutor som seglar till hamnar i Finska viken och Östersjön. I bland har man otur med skutorna och år 1744 förliser en av skutorna utanför Tvärminne. Då är Otto Mauritz Krebs själv med på skutan.
Krebs har otur med elden och det brinner ofta på Sjundby. Från gamla rättshandlingar vet vi också att Krebs grälade med bönderna i Fågelvik. Bönderna täppte till ån med sina nät och fiskeredskap. Det gjorde att Sjundbys stora lastpråm hade svårt att komma igenom då den skulle ner med varor till hamnen i Pickala. I en rättstvist från år 1734 får Krebs rätt och rätten förbjuder nu bönderna att täppa till åns kungsfåra.
Krebs lever ett långt liv i Sjundeå och gör mycket för kyrkan och hela bygden. Helena Adlercreutz dör år 1756 och Otto Mauritz Krebs dör år 1768.
Efter Krebs tar dottern Helena Sofia Krebs och hennes man Jon Stålhammar över på Sjundby. Stålhammar säljer ändå gården till Helenas kusin assessor Henrik Adlercreutz redan år 1772.
Henrik Adlercreutz reparerar grundligt både sågen och kvarnen och bygger ett nytt stall av tegel alldeles intill slottet. Varorna skeppas ut på pråmar till hamnen i Pickala, där de lastas ombord på skutor. Under slutet av 1700-talet har Sjundby inte längre några egna segelskutor.
Henrik Adlercreutz bor på Boe gård i Borgå, men han gör många inspektionsresor till Sjundby tillsammans med sin familj. Hans barn tycker särskilt mycket om Sjundbys äpplen. Under en inspektionsresa händer en tragisk olycka. Henrik Adlercreutz 3-åriga son drunknar i vattnet nedanför forsen. Pojken begravas i Sjundeå kyrka.
När Henrik Adlercreutz dör år 1801 är det hans son, lagman Carl Henrik Adlercreutz, som tar över Sjundby.