Porkala återuppbyggnad
I det här projektet vill vi berätta historien om hur Sjundby byggdes upp efter Porkala parentesen då Sjundby hörde till det område som tvingades arrenderas till Sovjetunionen 1944-1956. Sjundby var i mycket dåligt skick när det återlämnades. Vi vill nu höra dem som var med och byggde upp gården och byn på 1960 och 1970-talen.
Nedan kan ni lyssna på en gammal radioinspelning med gårdens dåvarande ägare Henrik Lindeberg som precis har kommit tillbaka till gården. Henrik och hans fru Elsa Lindeberg fick totalrenovera slottet. När Henrik Lindeberg dog 1961 hade paret precis kunnat flytta in i slottet.
Utdrag ur ett prokoll från Pickala Marthakrets verksamhet år 1956
Utfärd till Porkala 17 juni 1956
I strålande solsken med frisk vind begynte Pickala Marthakrets utfärd till det förut "förlorade landet" Porkala. Tidigt på morgonen hade bussen startat från Lojo och kört till Gerknäs och sedan bar färden vidare till Sjundeå. Titt och tätt stannade den. I kyrkbyn blev den alldeles fullsatt.
Och glada i hågen stämdes upp den ena visan efter den andra, ända tills vi nådde spärren till Porkalaområdet. Så underligt tyst det blev då och ändå hade de flesta tidigare besökt den återbördade hemtrakten och var beredd på det elände det befann sig i. Trots den leende försommarsöndagen kunde man inte bekämpa en känsla av beklämdhet då man såg ut från bussen.
De öde fältens med videbuskar och ogräs, förfallna hus och ruiner av vad som varit kärt hem för mången av de närvarande var alltför ledsamt att se för att man skulle kunna glädjas över att igen få färdas på hembygdens vägar.
Vid Nystens stannade bussen först och vi gick ut ur den för att finna en tom tomt där frk Nystens forna hem legat. Men Broända var kvar och Åvik stod kvar om också vandaliserat till den milda grad. Och bron över ån var kvar.
Så körde bussen längs den av ryssarna byggda Kabanoffvägen till Pickalagård där anhalt gjordes. Agronom och fru Lindeberg tog emot och visade oss omkring. Det var inte med glädje vi sågo i hurudant skick husen befann sig, smutsigt och vanskött överallt och skogen borthuggen, bergen sprängda!
Det var svårt att känna igen sig. Vi mindes en annan bygd, med välmående gårdar och vackra byggnader i en naturskön bygd och detta var vad vi fann.
På trappan till Pickala karaktärshus bad ordf. fru Nyholm att vi skulle sjunga "Jag älskar min hembygd" och därefter talade hon till de närvarande och nämnde, att trots den förstörelse ögat mötte, fick vi ändå vara glada över av att än en gång stå på egen jord, på svensk jord och minde om bonden Paavos ord i Runebergs dikt "Herren prövar blott, han ej förskjuter" och att ur ruinerna en dag skall ett nytt liv spira fram, rikare och ädlare för dem som orkar ta upp kampen.
Så läste lilla Veronika Johansson en dikt skriven av hennes mor. Därefter sjöngs psalmen "Här hava våra fäder bott" och "Slumrande toner".
Så fortsatte färden längs den nya vägen från Pickala mot Båtvik, förbi Karells, Hilma och Väinö Karells hem. Det stod kvar men i dåligt skick.
I Båtvik besågs den nya hamnen som ryssarna anlagt och så bar det av mot Kantvik och vägen till Obbnäs. Samma syn mötte ögat överallt.
På Obbnäs gårds marker gjorde vi ett längre uppehåll för matrast. Vi åto medhavda smörgåsar och termoskaffet smakade bra.
Sen körde vi till Kyrkslätt kyrka där vi stannade och drucko kaffe i sockenstugan och tittade oss omkring. Sen vände bussen hemåt igen, nu till Käla där vi stannade och tittade in i ordförandets forna hem, hos Josefina Anderssons och på Grevars och Heikka och lite senare på Borgvik och folkskolorna.
Dagen var långt liden och vi måste återvända hem och vi var trötta och nedstämda. Det hade varit tungt och svårt att lämna hembygden hösten 1944, men våren 1956 var ingalunda ljus och löftesrik och ändå hörde man "Vi for hem" men det dröjer innan vi kan göra det.
Så var bussen i Gerknäs igen och vi steg ur, vi som blivit sist i den, och en upplevelse rikare återgick vi till vardagen nöjda med att veta "Porkala är vårt".
Maj-Lis Johansson
Sekreterare i Pickala Marthakrets 17.6.1956