ett litet försök till levnadsteckning skriven i februari 1938 av sonen Henrik Lindeberg
Mammas barndom utan mor
Min mor Selma Sofia Mathilda Adlercreutz föddes den 12 november 1861 på Sjundby Gård i Sjundeå socken. Hennes föräldrar voro: hofrättsnotarien och godsägaren Tomas Erik Robert Adolf Adlercreutz och dennes maka Selma Elvina Antoinetta Printz. Farföräldrarna voro: lagmannen Carl Henrik Adlercreutz och dennes maka Hedvig Bergman samt morföräldrarna: länsmannen, kollegiiregistratorn Adolf Fredrik Printz och dennes hustru Sofia Villstedt.
Tomas Adlercreutz var tvenne gånger gift, min mor föddes i det senare äktenskapet. Andra frun, Selma Printz, var kusin och samtidigt kusinsdotter till första frun, Amalia Mathilda Printz. I det första äktenskapet hade den 1 februari 1848 fötts en son, Henrik Tomas.
När min mor endast var tre veckor gammal dog hennes mor. Åldersskillnaden mellan de två halvsyskonen var hela tretton år, när Mamma växt till och önskat en lekkamrat var brodern redan skolelev i Helsingfors. Den lilla Selmas vårdarinna blev mormodern Sofia Printz (född 1812 död 1893 på Pickala), en i hushållsgöromål mycket kunnig, mild och god, fastän ofta nog så skarp, kvinna. Sedan Selma Printz:s död hade en äldre, ogift syster till första frun, Johanna Antoinette Printz, stått för värdinneskapet på Sjundby. Hon var född 1814 och dog 1884 på Sjundby. Huru dessa två jämnåriga damer, den ena omhuldande sin systers barn, Henik, den andra vårdande sin dotterdotter Selma, kommo överens inom samma murar, känner jag ej till, men det har jag hört att min mormorsmor hävdade sin rätt som den lilla Selmas närmaste beskyddare och ansågs vara sträng.
Mamma uppväxte sålunda ensam i hemmet, hon hade visserligen jämnåriga kusiner på fädernet: barnen på Sundsberg, syskonen Forsman på Falkberg, Hulda Boije, Bertha Stenius, Florins på Tötar, samt på mödernet: Heléne och Magnus Scherfbeck, Hanna, Junne, Heléne och Ester Lupander. På Gerknäs och Svidja , där Morfar umgicks, funnos även ungdomar, men för daglig samvaro bodde alla dessa alltför fjärran. Kusinerna kommo visserligen till de större högtiderna och för sommaren på längre besök och över dessa visiter har mamma i sina små brev uttryckt sin hejdlösa glädje, men för vardagen blev det "gårdens barn", som fingo utgöra hennes lekkamrater. Det var Emmo, Hjerpens Edla och Lilla-Mina, vilka, jämte hunden Tuttu, Katten Söta, kaninerna Puppe och Moppe samt ladugårdskattorna Franciska och Potifnaska bildade det dagliga lilla umgänget. På vinden hittades för något år sedan en liten uppsatsbok, i vilken den tioåriga Selma bland kriorna om "Maria Stuart", "Leonidas vid Termopylae", och "Roms grundläggning" även skrivit några små skildringar ur sitt eget vardagsliv. Då i dem ingår en hel del trevliga notiser, vill jag här avskriva ett par.
En vårdag
På förmiddagen gingo Emmo, Frans och jag till ett kärr att plocka tranbär. Det var så roligt när vädret var så vackert och tufvorna så röda af bär. När vi kommo hem hade vi ganska mycket tranbär. S'en gingo vi upp på ett berg, som kallas för Bergsudden att plocka Harkål, och då vi kommo hem kokade vi dem till spenat. I vedlidret, som står på gården ha vi hvarochen en Ladugård. Och i den ha vi hästar, kor, får, oxar och hundar. Tallkottarne äro får. När vi skola plocka dem måste vi upp på Bergsudden. På eftermiddagen hoppa vi rätt duktigt bräde. Och det är så roligt när man far upp ända till björkens lägsta gren. När solen gick ned måste jag gå in och läsa min lexa, ty andra dagen skulle jag i skolan igen.
Sötas familj
Söta är en röd, svart och hvit anspråkslös huskatta eller rättare sagt gårdskatta, ty ute tager den mest sina råttor. Dens mor bor i Ekenäs och dens mormor är från Skåne och bor också i Ekenäs. Söta är således af ädel härkomst. Sötas alla ungar heta, som följer, en grå Perla, som först bodde hos Söta men sen flyttade till Kynnar der den fick sin död i träsket, s'en kommer en svart som hette Misse och bodde på Rase hos Lindholmskan. Minotti och Rosi. Monotti är alldeles hvit och bor hos fogden på Kynnar. Rosi var röd och hvit och flyttade till Kehla der den dog, vidare en alldeles röd, som först bodde hos lilla Mina men sedan flyttade till staden der den rymde kanske till Amerika. Sedan kommer två röd, hvit och svarta, som heta Fransiska och Potifnaska och äro ladugårdskattor. S'en i ordningen kommer Talatrasten-Gullrise och en annan Perla. Talatrasten-Gullrisen är röd och bor hos lilla Mina. Perla är röd, svart och hvit och leser vid universitetet. Och sist kommer lilla Morian den är röd och svart och kommer att blifva Sötas hjelpreda. Det är nu sötas familj.
Mammas första lärotid
För undervisningen i hemmet anställde Tomas Adlercreutz en från Schweiz bördig guvernant, Adla Wetzer, syster till sedermera generalerna Wetzer. I historia och matematik var morfar ofta läromästaren, även uppsatserna synes han då och då korrigerat, i krian om slaget vid Termopylae godkänner han ej uppgiften om 10.000 perser utan ändrar talet till 1.000.000.
Man kan inte säga att livet på Sjundby var glatt, där Mamma som ensam ungdom växte upp omgiven av enbart äldre människor och en under de senare åren nästan ständigt sjuk far. Mamma har berättat att då morfar var frisk och på gott humör brukade han tidigt på morgonen komma in och sätta sig i fönsternischen knäppa på lutan och sjunga några muntra visor. Men det var endast då och då. Till Lappträsk för att vittja näten och på jagtfärder fick Mamma följa med. Mamma var skotträdd varför morfar alltid måste säga till förrän han skjöt så Mamma hann stoppa fingrarna i öronen. På dragrodd i ån och Vikträsk var gamle Hjerpen följeslagaren, i strandbrinkarna stodo de små grå lutande ladorna för torparnes starrgräsbergning ganska tätt, då man närmade sig varje sådan sade Hjerpen "goa fröken tag in draget jag fick lite landkänning".
Med två stora hundar åkte Mamma kälke, många gamla gubbar hava berättat att då de kommit med sina kvarnlass deras hästar velat skena för det lustiga ekipaget. Barnen på gården voro som sagt hennes enda lekkamrater, genom umgänget med dem lärde hon sig även förstå folket och dess levnadsvillkor. En gammal gumma, som fordom tjänat på gården, har berättat mig att en gång när alla suttit samlade kring det välförsedda julbordet Mamma, som då var sex år, plötsligt börjat gråta, hon hade hört det man i något Kynnar torp ej ens hade bröd för julen. Alla blevo tysta och förstämda. Följande dag lät morfar spänna för en häst och släden packades full med allehanda matvaror och så for han ensam med Mamma upp till Kynnar skogstorparen.
Vid mognare år blev umgänget med ungdomarna på Gerknäs, Svidja, Prästgården och Myrans livligare. Länsmanskan Grönholm på Vesterby såg gärna att de unga roade sig, hon kombinerade danstillställningarna med varmkorvskalas. På Svidja bodde två gamla ungmör, systrar till löjtnant Zansen, de voro inga skönheter och hade särskilt mycket dålig hy, som de sökt förbättra genom att hava grodrom i tvättvattnet, dock utan resultat. Alltid då och då företogo de en enveckas visittur genom socknen, då skulle Niles spänna för Burackan och så begynte "rundalen".
Fiskbenet på Fanjunkars
När Mamma var sju år gammal var hon en gång med på bjudning hos mamsell Lönnqvist på Fanjunkars, den finske skalden Alexis Kivi bodde vid denna tid där. Kivi var ganska folkskygg och höll sig i sin kammare, men plötsligt gläntade han på dörren och ropade "fröken Selma, fröken Selma kom hit", genom dörrspringan stack han så ut ett porträtt av Shakespeare och uppmanade Mamma lära sig finska. Huvudrätten på denna bjudning för äldre personer var braxenaladåb, den malören inträffade att värdinnan själv fick ett fiskben i halsen, hon sattes upp i en kärra och i flygande fläng bar det av mot Helsingfors, men farten var så god att, då kärran på en dålig trumma i Sunnanvik tåget flög i vädret, benet lossade från halsen och mamsellen återvände för att efter den korta pausen återtaga värdinneskapet.
Kusinerna Scherfbecks och Lupanders
Några vintrar bodde Mamma i Helsingfors hos en syster till första frun, Olga Printz, gift med ingeniör Svante Scherfbeck. Här i staden bestod umgänget mest i kusinerna Lupander och naturligtvis Helén och Manne Scherfbeck, men även nya bekantskaper gjordes, varibland Valdemar Aspelin och systrarna Procopé blevo vänner för livet, P.E. Svinhuvud hörde även till denna krets. Mamma har sagt att han var en mera tung danskavaljer.
Pappa kom till Finland 1877
År 1877 samma månad Pappa hade kommit till Finland gjorde han på Gerknäs Sjundby-herrarnas bekantskap, några veckor senare var Pappa på första visit på Sjundby. Pappa och morbror Henrik blevo från början goda vänner. När föräldrarnas tycke för varandra uppstod känner jag ej till emedan jag ej velat öppna de hopbuntade brev de skrivit till varandra före giftermålet. Åtminstone i tre år voro de förlovade i avvaktan på morfars tillfrisknande, men så en vacker dag den 19 januari 1886 min morbrors namnsdag, då mycket gäster voro församlade på Sjundby, steg morfar fram omfamnade min far och tillkännagav för de församlade sin dotters förlovning. Pappa skrev genast överlyckliga brev till sina syskon i Sverige, han skildrar även i dem livet, förhållandena och människorna på Sjundby. Sin fästmö beskriver han sålunda: "Selma är liten och spenslig, har icke något yttre, som anslår på människor, men hon har ett inre, ett hjärta; hon är söt och snäll och jag är övertygad att vi skola passa så bra för varandra" -- så omnämner han de gamla människorna på Sjundby, morfars skröpplighet m.m. och fortsätter " det är ju givet, att under dessa förhållanden skall hela den övriga familjen och omgivningen känna sig tryckt, och detta har också haft i naturlig följd, att även den lilla älskade Selma icke upplevat ett så glatt och lyckligt ungdomsliv, som jag blivit förunnad; inga systrar och icke någon jämnårig bror; därför har också denna älskade flicka, fått redan här i livet pröva på mycket och gjort försakelser och erfarenheter, och dock har icke ekonomiskt tryck någonsin i detta hus funnits."
Bröllop 1887, mamma köpte Pickala allodialsäteri
Giftermålet var planlagt att äga rum så fort morfar skulle tillfriskna, men hans tillstånd endast försämrades undan för undan. Morfar dog den 5 juni 1887 och efter sorgeårets utgång arrangerade morbror Henrik sin systers bröllop på Sjundby den 5 juli 1888. Tomas Adlercreutz hade i likhet med alla sina fäder i god tid före sin död uppordnat arvet för sina barn. Min mor skulle urlösas från Sjundby för 93,000:- mark, för denna summa inköpte hon i samråd med sin bror och blivande man Pickala allodialsäteri, varest de nygifta genast efter bröllopet slogo sig ned.
Här på det öppna, ljusa och leende Pickala mottogs min mor av en helt annan stämning än den som hade tryckt och fördystrat barndomen och den första ungdomstiden på Sjundby. Man kan förstå att det var som att komma till en helt annan värld. Hennes mormor följde även med till det nya hemmet. Och i flygelbyggnaden på Pickala inflyttade barndomsvännen prästgårdsdottern Ina Moberg gift med Pappas bäste och trofastaste vän lantbruksingeniör Bengt Lille, son till morfars studentkamrat och gode vän lektor Carl Lille.
Pickala inreds
Corps de Logiset på Pickala var vid denna tid endast något över 30 år rumsindelningen var den franska med en salong i mitten, till vänster matsalen och gårdsfruns rumssvit till höger herrns. Inredningen var durabel och dyrbar, i salongen, röda- och blåarummet samt i biljardsalen finnas ännu i dag tapetter från Silverhjelmska tiden. Från generalen härstamma även möblerna i herrummet, kronan i blåarummet, klockan i matsalen, biljardbordet och den värdefulla vackra serien kinesiska målningar. Från Sjundby erhöll Mamma en del 1800-tals möbler, Mormorsmor hade flyttat in med några egna saker, en matsalsskänk, en byrå och några stolar från århundradets början. Pappas ungkarls-möbler voro ej många och av enklare slag. Från auktionen på Kehla efter apotekar Maexmontan inköptes en vacker kristallkrona, som fick belysa ett från staden anskaffat stoppat ryskt, på den tiden ytterst modernt, möblemang i salongen. Då Adlercreutz'ska hemmet på Sundsberg upplöstes, överkommo föräldrarna en vacker empirespegel med bord, två gustavianska lampetter, ett Carl XII porträtt och ett stort vackert stick föreställande slaget vid Lützen. Vad man ej genast lyckades fylla upp de många rummen med anskaffades sedan så småningom.
Trädgården på Pickala var anlaggd efter stora mått, gångar och kvarter i centrum företedde strängt franska linjer, men sidopartierna och parken behärskades av den mjuka engelska smaken. Överallt funnos rosor av de mest olika sorter, i häckar rabatter och bersåer. Ett växthus möjliggjorde bevarandet av ömtåliga arter över vintern. Mamma tyckte mycket om blommor, framför varje fönster stodo verkliga blomsterrabatter. Men mer än blommor älskade väl Mamma hästar, hon kände varje häst i egen socken, men även de flesta i Degerby och Kyrkslätt. Mamma narrade också Pappa med på hästryggen, Mamma red Freja och Pappa Balder, två gråfuxiga helsyskon fallna under jämtlandshingsten Ajax, som redan varit med på Ängsholm.
Pappas släkt från Sverige
Pappas bröder Hugo och Jon samt syster Alma och hennes man Oskar Lundgren hade bevistat bröllopet på Sjundby. På den resa, som genast därefter företogs i deras sällskap genom Sverige, blev min mor bekant med hela Pappas släkt, varvid starka vänskapsband, som blevo bestående för det återstående livet, knötos. Alla min fars syskon och syskonbarn voro glada, muntra, intelligenta och särdeles angenäma människor, de kommo sedan under somrarna framdeles att bliva de alltid efterlängtade gästerna.
Första barnet Walborg 1889, andra barnet Karin 1891
År 1889 föddes det första barnet, Walborg Helena, och två år senare följde en andra dotter, Karin Mathilda Sofia. Mamma hade egentligen inget intresse och handalag för spädbarn. Mormorsmor tog därför mest hand om de små. En gång när det var gäster i huset bads en gumma från gården upp för att se efter småttingarna, gumman hade sin egen sexåriga flicka med, mitt under middagen kommer denna in i matsalen och säger "int sku gamla frun kunna komma till Wallo för mamma måst ut å pissa". Det var ej så lätt att nedtysta det sagda, denna lilla historia roade alltid Pappa.
Morbror Henrik dog 1892, mormorsmor dog 1893
Morbror Henrik, som fortfarande var ungkarl på Sjundby, brukade då och då komma ned till Pickala och tillbringade julkvällen och de större högtiderna i sin systers och svågers sällskap. Mamma kände sig härigenom allt fort bunden vid sitt gamla hem. Men sommaren 1892 insjuknade Henrik Adlercreutz uti en häftig blindtarmsinflammation, kampen om livet varade länge, men den 19 juni dukade den starke mannen under vid en ålder av endast 44 år. Följande år den I april dog på Pickala mormorsmor, hon nådde den höga åldern av i det närmaste 82 år. Alla mammas egna hade så på en kort tid skattat åt förgängelsen.
Mången har undrande frågat varför ej min mor nu velat flytta tillbaka till fädernehemmet på Sjundby, där ju på den dubbelt större egendomen husbondsfolkets egentliga plats hade varit. Men man kan så väl förstå Mammas känslor härvidlag. På Sjundby hade hon haft en ensam barndom och under uppväxtåren mest sett gamla och sjuka människor omkring sig, och slutligen, där hade hon inom förloppet av några år fått se både sin far och sin bror gå bort.
Pickala var däremot ej förknippat med några dystra minnen, här hade hennes och Pappas första husliga lycka grundats och här hade hon fött sina barn och sett dem börja spira upp. Utom detta tror jag att Mammas, av yttre betingelser lätt påverkade, natur även mera tilltalades av den lättare ljusare omgivningen på Pickala än den monumentala högtidligheten på Sjundby.
Tredje barnet Henrik föddes 1893
Den 21 juni 1893 föddes en liten gosse, som efter sin morfar, morbror och far erhöll namnen Henrik Tomas Valdemar. Föräldrarna lyckades nu få tag i en barnsköterska, Sofia Granlund, ett verkligt fynd. Troget skötte hon sitt kall med aldrig sviktande nit ända till sin död 1910. Sofia eller som vi kallade henne I-a, var änka efter en handlande i Sjundeå. I sin ungdom hade hon tjänat i fina generalshus i Petersburg. Hon höll styft på sin värdighet gentemot tjänstepersonalen i köksvåningen och ännu högre på sitt herrskaps anseende och bästa. Hur mycket Mamma än älskade sina barn tyckte hon ej om deras handgripliga skötsel. Hon lekte och jollrade ej med oss men såg noga till att intet fattades i vår vård, vår klädsel och trevnad och var själv sjukare än vi om vi hade de lindrigaste krämpor. Pappa har berättat om gumman I-as förtvivlan då Mammas kusin Constance Holmström var på besök, hon var lika stor hästvän som min mor. I-a beklagade sig för Pappa "ja si frun rider, flyger och far som en tattare hur sku det bli med barnen om jag ej funnes".
Fjärde barnet Märta föddes 1895
Den 27 mars 1895 såg åter en liten flicka, Märta Dagmar, dagens ljus. Barnskaran omfattade nu redan fyra telningar. Själv har Mamma lärt oss alla aftonbönen "Gud som haver barnen kär", det var mycket viktigt att man ej, vid önskan om välsignelse för föräldrarna och syskonen, skulle glömma I-a. Alfabetets besynnerliga krumelurer har Mamma pekat ut med en strumpsticka för oss medan hon vid det lilla sybordet höll på med sitt arbete.
Foxterriern Mignon
1898 reste Pappa och Mamma till den stora utställningen i Stockholm. Medan de voro borta fingo vi barn en kär gåva av föräldrarnas en god vän konsul F. Kiseleff, det var en liten mycket rasfin foxterriervalp Mignon, vars namn alltid av folket uttalades såsom det skrevs, ty när Oitbacka kusken kom med den i en korg hade han en lapp med sig på vilken namnet stod, de läste det för oss och glömde aldrig sedan hur det skrevs. Mignon växte upp med oss och blev en medlem i familjen. Vilken stor roll den verkligen spelade i vårt liv framgår av några verser jag funnit skrivna av kusin Eva Lindeberg i oktober 1900.
Mignon, vår älskling. Liten ädel tik,
på yttre fägring och på dygder rik;
Med sköna former och av äkta ras;
en dag höll på att dö av ett kalas.
Så modig tapper uti eldig strid,
men, ack hur älsklig uti hemmets frid,
hon sprider solsken, och i allas famn
sin njutning finner och en säker hamn.
Så hände nu att ett par hästar två
till sina gamla fäder skulle gå,
och själen gick, men kroppen den blev kvar,
Och hundarna sig sköna bitar tar.
Bland denna skara stor vår lilla älskling var,
men tyckte visst, att biffen var för rar.
Hon bara åt men tänkte ej uppå
vad följden kunde bli, hon bara åt ändå.
Och följden var, att magen blev för mätt,
naturen tog, som oftast, ut sin rätt;
det gingo dagarom, det gingo två,
men ingen bättring syntes det ändå.
Ett lavermang, bestämdes det till slut.
Så sattes genast och -- Mignon vill ut
men ej ens detta ville hjälpa nu,
"tag mera salt, och håll i svansen Du".
Så ut igen, men lyktan måste med,
det mörkt ju är; tag kedjan - henne led,
dock nej - nu in igen - vi börja om.
"Jag såg så tydligt, att ej något kom".
Men under tiden synas huvun små
med gula lockar och med ögon blå
så ängsligt blicka ut och spörja,
ty för sin älskling de bittert sörja.
"Tror Mamma kanske, att Mignon nu dör
se, icke svansen ens hon mera rör?
Ni få ej skratta; kan ni icke höra,
ack bed till Jesus, att Mignon får göra".
Så ges in olja, man börjar gissa,
att snart det värkar, men nej - fernissa
man henne givit, man tagit fel
och magen känns lika hård och stel.
Nu finns för natten ej mer att göra,
ack måtte himlen de böner höra,
som sändes upp ifrån läppar små.
Och alla somnat - Mignon - också.
Men nu bland alla är glädjen stor,
ty sorgen farit och biffen for,
Nog himlen velat de böner höra.
- Ja, Gudskelov att Mignon fått göra.
Familjelivet
Mamma älskade värme och ljus, köld och mörker avskydde hon, härvid var hon Pappas fullkomliga motsats. Pappa kunde ej med blidväder och regn på höst och vinter, men tyckte om klar stark köld, då for han ut på längre sockenresor eller gick på jakt. På vintern höll sig Mamma helst inne, gick på sin höjd till ladugård, stall och växthuset, satt annars inne men aldrig sysslolös. Hennes älsklingssysselsättning var att spinna lin och uppnådde hon häri en sådan färdighet att hon vid utställningar erhöll flera pris. Till vårt finaste lintyg har Mamma själv spunnit garnet. I hennes lilla kammare skulle alltid brinna en brasa och det stora fönstret stoppade Pappa själv på hösten med drev och kitt i fogarna, så att intet drag kunde komma igenom, under fönstret hängdes en fäll, ty Mamma ville ej heller lämna sin kära plats vid fönstret, varifrån hon hade den bästa utsikten över rörelsen på gården och kunde iakttaga om hästarna verkligen gingo ut efter hennes ordination. Mamma blandade sig icke i onödan i gårdens yttre skötsel, men stallet regerade hon. Efter det fogden varit uppe hos Pappa och man ordnat om arbetet för följande dag, skulle kusken komma upp till Mamma, hon bestämde nu vilka hästar skulle få tagas ut och vem som skulle köra dem, i likhet med alla "hästkarlar" hade hon sina favoriter, som alltid skulle skonas på de övrigas bekostnad.
Slog vädret om vintern om, blev det dimma och blitt, då skulle Mamma ut på längre promenader, Pappa sade "usch då", var det halt skulle kängorna broddas och det gjorde även Pappa själv.
På kvällen ville Mamma hava så ljust som möjligt, hon blev annars dyster, lamporna voro uppskruvade till rykningsgränsen, när Pappa kom in skruvade han i smyg litet ned dem, men så fort han gått voro de på helkörde. Pappa iakttog markens gröda eller tog sig en tupplur, vi barn sutto på baksätet. Åkte man ut med två kärror, körde Mamma före med en snabbare häst och flickorna, Pappa och jag kommo i sakta mak efter. Mamma tyckte ej om vagn eller fyrhjuligt don, hon ville se hästen och helst köra själv. Hon vågade ej anförtro Pappa åt någon annan häst än lilla Hjördis, som hade varit morbrors livhäst, den tripplade förnumstigt ett sakta sollunk, stannade när den ville, men hade inga olater. Pappa slumrade vanligast in redan på tallskogen hemma vid Pickala och vaknade endast upp då Hjördis stannade vid grindarna och jag hoppade ned för att öppna, tömmarna lågo lösa mellan Pappa och mig, jag har aldrig sett Pappa sela på eller av en häst.
Någongång for man med båt till Sjundby, med då skulle det vara kavlugnt. Mamma rodde och Pappa styrde samtidigt som han höll i draget. Mamma skydde sjön och var rädd så fort det litet blåste, skärgården var nog för henne inget eldorado. När jag talar om det våta elementet kommer jag ihåg en liten historia. Kusinerna Hanna och Ester Lupander voro ute på Pickala, med söndagsbåten väntade man andra gäster, Mamma och kusinerna ville visa sig morgonkrya och hurtiga, varför de togo sig ett bad nere vid bryggan i parken då ångbåten passerade, de sutto på bråddjupsbrädden med vattnet till halsen och vinkade glatt, alla passagerare kommo över på däcksidan mot dem, men då fartyget var mittemot sög den till sig allt vattnet från stranden och tre snopna najader sutto så plötsligt i bara messingen till allmänt beskådande, simkostymer hade man ej den tiden på landet.
För åskväder hyste Mamma en panisk förskräckelse, medan det påstod skulle alla gardiner i rummet fällas ned, alla spjäll, dörrar och naturligtvis fönster stängas, en matt nattlampa tändes och i dess dunkla sken läste Mamma högt med förfärlig hast psalm på psalm höll endast små pauser då ovädret drog andan, men när det riktigt brakade lös satte hon händerna för ögonen och kved "bed till Jesus snälla barn". Vi voro naturligtvis lika ängsliga och t.o.m. sällskapshunden Mignon hade lärt sig galltjuta under hela akten. Pappa deltog ej, till Mammas förtytelse, i detta sorgespel, utan vandrade lugnt från rum till rum, knackade på barometern, iaktog målnens gång och försökte beräkna hur djupt skvalregnet slagit in i hösnejsarna. Hela sommaren låg inom räckhåll till sängkammarbordet psalmboken med stora hundöron för "När jorden bävar" och "Bön i sjönöd".
Erik föddes 1900, Alma 1903 och Gösta 1904
År 1900 föddes en liten gosse Erik, som redan följande sommar dukade under i en i trakten svårt härjande magsjukdom, rödsot. I ett torp på Kynnar dogo inom en vecka fyra små syskon. Även vi alla barn hade varit angripna av sjukdomen. Detta var Mammas och Pappas första stora sorg och lille Erik saknade de lika ömt hela sitt liv fastän de hade sex levande barn omkring sig. 1904 föddes Gösta och 1903 Alma, barnskaran fyllde nu upp det stora huset. Mellan åren 1895-1900 hade, enligt Pappas utsago, en liten gosse i förtid blivit född, så 8 liv hade lilla Mamma givit upphovet till.
Gäster på Pickala
Gäster saknades aldrig, såväl på Mammas och Pappas sida funnos talrika fränder och alltid hittade någon vägen till Pickala. Min fars syskon och syskonbarn vistades ofta över somrarna i Finland, Mamma trivdes väl i dessa glada, humorfyllda, underhållande släktingars sällskap. Bland de många kusinerna var Sofia Florin, gift med universitetskanslern, verkliga statsrådet Thiodolf Rein, den som mest påminde om min mor. Hennes spirituella, kloka och försynta person njöt Mamma i fulla drag av. Senare i livet blev den yngre kusinen Gerda Adlercreutz Mammas mest avhållna närmaste, hennes jämna humör, lugna trygga väsen och sinne för humor voro angenäma sällskapsegenskaper.
På Pickala saknades aldrig gäster, man kan säga att det sommartid var överfullt och när vi barn börjat skolgången fingo våra kamrater hur många som helst komma ut till ferier och lovdagar.
Mamma älskade det stilla vardagslivet i familjens sköte dessa fridfulla vinterkvällar vid spinnrocken medan någon läste högt och medan Pappa i skjortärmar och tofflor somnade in i sin gungstol över en tidning. Mamma var alltid klädd och litet småfrusen, tyckte det ständigt drog. Pappa fann det däremot vara för varmt i rummen, gick helst utan rock, men skötte väl om brasorna så Mamma skulle hava det varmt.
Under mammas styre
De direkta hushållsbestyren, d.v.s. maten och köket, befattade hon sig ej med. Hon undskyllde sig med att köket låg i bottenvåningen och därigenom svårtillgängligt, men huvudorsaken var nog den att hon alls ej hyste något intresse för matlagningskonst, hon var dock ytterst noga med att allt tillrett skulle hava sin rätta smak och när köket var intrimmat flöt allt av sig självt vidare. Det var ej ombyte av tjänstepersonal så ofta på den tiden. I-a regerade över den övre hushållningen med socker, kaffe, te, kryddor och dyrbara köpta ingredienser, i köksvåningen förde samma hushållerska, Mathilda Vikström, tiotal år spiran. Mellan I-a och hushållerskan uppstod då och då ett stramare förhållande, men jag minnes ej att föräldrarna någonsin behövde ingripa. I-a var klok, när Pappa och Mamma voro för någon dag bortresta, höll I-a en liten tebjudning i sitt rum för hushållerskan, den skruven drog alltid, hon berättade då vidlyftigt om sina upplevelser i de fina generalshusen i Petersburg och höll samtalet hela tiden på neutral mark.
Men slakt, byke, matprogram o.s.v. ordnade Mamma i större drag. Köttet efter höstslakten var hon alltid med om när det saltades ned. Byket räknade hon in och ut samt lappade själv till största delen. Det var ett stort hus att hålla reda på. Då icke gäster funnos, bestod familjen av 8 personer, därtill hemlärarinna, så I-a med en barnjungfru, husan med sin hjälp, hushållerskan med sitt biträde och sedan 2-3 tjänarinnor för ladugård, svinhus och mjölkhanteringen, dessutom alltid en eller par hantverkare. Ungefär 20 personer skulle dagligen hava mat, sängkläder m.m. På den tiden var det ej svårt få tjänstefolk. Hjälpandarna, eller väsenden som tant Sofia kallade dem, kommo från torpen, tjänade par år för mat, kläder och skriftskolepenningar och ofta nog endast för att "folkas". De vuxna tjänarinnorna rekryterades även bland underhavandena, aspiranter funnos alltid på lager. Stadsbudet Mina eller "Sjundby prokuratorn" som folket kallade henne jämte Klara, som varit barnjungfru för Mamma och numera var torparhustru på Nybacka, kommo beskäftigt nedåkande, när de hört att något ombyte var i åtanke. De hade alltid åtskilliga på förslag, det gällde blott att utvälja en som skulle komma överens med de övriga och vara sedesam på allt sätt. Det viktigaste var sedesamheten. Vi tyckte om Klara hon berättade roliga historier, visade skuggbilder och ritade åt oss lustiga djur på griffeltavlorna, Klara hade ej skyndsamt hem, men Mina fick alltid vid fyratiden en förfärlig brådska "måst him å mjölka kuddan si tu". I sin krafts dagar vakade Mamma mycket noga över de anställdas moral. Hennes fina öra hörde genom väggar och golv om någon av tjänarinnorna hade manligt besök. Pappa väcktes då och med käppen fick han köra ut besökaren. Var olyckan, trots all vaksamhet framme, och gick någon i förväntningar, gjorde Mamma sitt yttersta för att ordna upp äktenskap, någon plats eller något torp fanns alltid att erbjuda. Sedeslösheten hade Mamma svårt att fördraga. Hon tyckte ej ens om hyndor som fingo valpar eller ston som fingo föl.
När det gällde stortvätt kommo torpgummorna på sina bykdagar hushållsstaben till hjälp, denna förrättning drog ut någon vecka och voro då dagligen 5-6 gummor med den handfasta karlavulna Wikbergskan som bas matätare i köket. Alltid var det kallt i bykstugan och alltid skulle I-a slå i brännvinssupar åt de frusna. Vid fårklippningen var det Pampens mor, Hjerpens Edla, Mammas forna lekkamrat, som skulle leda arbetet och hålla reda på de olika sorterna av ull, dess kardning och fördelning i torpen i.o.f. spinning till garn. Ja det var många slag av förrättningar som under årets lopp utfördes. Utom sådana grovsysslor som linets mångahanda beredande, mältandet och maltmalningen, varom gamla Ulla hade bestyr, fjädernoppningen då hela nedre våningen stod i en enda röksky, fanns särskilda bestyr som mera ordnades i.o.f. gummornas trevnad, då fick pratet och kaffepannan enbart regera. Sådana voro bärefterskallningen i trädgården och skrapningen av cikorierötterna. Detta arbete var frivilligt och litet förnämligare personer deltogo. I-as syster Gustava, sur och skrumpen men uppklädd i sin bästa stass, som doftade lavendel och malmedel starkare än den starkaste cikoria, skulle då sändas efter. Trädgårdsmästareänkan Beck kom i sin styva siden schal med en stramt buntad näsduk i handen som på kyrkfärd. Vanligen råkade Wormö-Fia samtidigt vara uppe till lands på sin höstfärd med "varmsimpor". Hon tyckte opplilandsborna voro så behändiga och särskilt förundrade hon sig storligen över flickorna Gardberg, som tottlade med knappnålar i mungiporna runt en stor täckstickningsram och menade de voro alltför ålderdomliga varelser att kallas flickor. Om en vävstol i någon av hantverkarkammrarna var uppställd, syntes Vävar-Ida här och tassa omkring i strumplästen, hon hade zigenarblod, drack 18 koppar kaffe per dag och pröt på vinskan.
Ja det var många gamla Mamma på ett enkelt och naturligt sätt kunde bereda nöje och när de lämnade gården hade de alltid med sig hem något till livs mat kläder eller andra tarvor. Särskilt dem som haft en bättre eller lyckligare ungdom omhuldade Mamma. Hon hade en underbar förmåga att ställa det så det alla trivdes och ingen kände sig bortkommen. Hur många gamla vandra ej ännu med små buketter till hennes grav.
Barnens skolgång
Tills vi barn blevo ungefär tio år fingo vi läsa i hemmet. Föräldrarna lyckades för denna uppgift fästa kusinerna Inga och Eva Lindeberg, döttrar till farbröderna Hugo och Per. Av deras glada, muntra och spirituella sällskap njöt Mamma i fulla drag. När skolgången i staden började valde föräldrarna ut en så lantlig gård som möjligt för att vi bättre skulle trivas, först hade vi stadskvarter hos statsrådet Reins i det lilla trähuset på Bangatan 21 utanför fanns ett stort obebyggt område med vanvårdade åkerlappar och moras, sedan hyrdes en våning i rådman Heimbürgers gård Bulevarden 15 lika lantligt idylliskt.
Mamma ringde ett par gånger om dagen för att höra hur vi mådde, hur det gick med läsningen frågade hon aldrig efter, en viktig sak var att vi skulle vara så tjockt påpälsade som möjligt. Pappa förmanade till flit och frågade mindre efter hälsan, han antog för givet att vi voro friska.
Rättvis och kärleksfull
Mamma kunde aldrig avnjuta något i ensamheten. Allt skulle delas och ofta blevo smakbitarna så små att ingen fick en aning om vad läckerheten bestod i. Varje vårvinter tog Mamma hem en stor låda apelsiner vi barn fingo då för våra ullpengar, ty vi hade var sitt får, till billigt pris inköpa ett antal frukter.
Mamma brukade säga att den största synd en mor kunde begå var att älska något av sina barn mera än det andra. Och detta förekom dock i många till oss bekanta familjer så tydligt att vi barn hade observerat det. Mamma förklarade vilken bitterhet den åsidosatte måste känna gentemot livet, isynnerhet om han i jämförelse med syskonen var förfördelad vad begåvning och yttre företräden beträffar.
Gåvor och julbestyr
Någon vecka före jul, beroende på väglag och väder, foro Pappa och Mamma på juluppköp. det var ej någon lätt och billig resa. Allt folket skulle hava någonting och olika varje år samt av dyrare och billigare slag i noggrannt avvägd samklang med deras tjänsteställning. Inspektoren, fogdarne, skogsvaktaren, mjölnaren, kusken, trädgårdsmästaren och koskötarne stodo i en skild grupp, men var och en inom gruppen åter skilt för sig. De vanliga statskarlarna fingo alla lika, en ylle halsduk och senare ett par läderhandskar, alla ladugårdsflickor fingo lika blus eller duk, inneflickorna voro åter en annan kategori. I-a skulle varje år hava en luktvattenflaska och ett prima klädningstyg, som hon aldrig lät sy utan sparade på lager i sin byrå, när systern Gustava var utan valde I-a något av de äldre tygen och gav henne. Allt i tygväg inköpptes hos gumman Sergeeff, det tog flera timmar, men gumman var alldeles ypperlig att handla med, hon kom väl ihåg vad som köpts föregående år, förstod att utvälja för de olika kategorierna saker efter lämpliga prislägen och visste att Pappa värdesatte mycket högt den prisprutning hon förslog och Pappa slapp begära om. Pappa sade alltid att teet i Sergeeffs butik ur den väldiga samovaren smakade alldeles utmärkt. Sedan gällde det att välja i boklådan, tant Hilda på Kynnar fick varje år "Aftonlampan", husfröken på Sjundby Mathilda Welander skulle hava något religiöstbetonat, lärarinnan presentades med en höglitterär nykomling så var det andra böcker av olika valörer och sist en massa granna och glada jultidningar för gårdens barn. Väljandet i Vinters leksaksbutik var nog det mest påkostande för föräldrarna, man skulle se till att alla barn fingo ungefär lika i värde och lika i antal, för säkerhets skull togs dessutom en knippe småsaker för att hemma hava att utjämna med. En sådan uppköpsfärd dröjde ett par dagar, så Mamma blev i tillfälle ägna sig åt sitt älsklingsnöje teatern. Hon hade en liten kalender i vilken hon antecknade alla stycken hon sett, vem som uppträtt i huvudrollerna kom hon hela sitt liv ihåg. Pappa hade en lustid idé, en gång om dagen klev han in på Skillnadens apotek och bad att få en för magen tillblandad sup, som han fick gratis, han hade för sig att det hörde till apoteksskyldigheterna bispringa en hedervärd medborgares magbekymmer, sålänge den gamle provisorn fanns kvar gick allt bra, men när yngre krafter trädde i hans ställe, stirrade man blott förvånat på Pappa.
När föräldrarna voro yngre bar det några dagar före jul i väg till alla torp, tidigare verkligen till alla, men senare endast till Pickala och Sunnanvik torpen. Det var roliga färder, Pappa och jag åkte med kusk i teten, Mamma och flickorna efter. Vid många stugor skulle man stiga av och gå in, men oftast bads de som skulle få gåvor, barn och inhysesfolk ut. Åt barnen gavs en jultidning och åt åldringarna tobak, en jästbulla, en kaffemark eller något avlagt klädesplagg, det skulle aldrig kommit i fråga att åt värdfolket själva giva något, men med dem skulle man hastigt få i gång ett vänligt och glatt prat, och därför hade Mammas flytande tunga, goda minne och stora personkännedom mycket lätt.
Vi hade aldrig gäster i huset under julen, den firades enbart för familjen. Julkvällen kommo alla gårdens barn upp för att se på julgranen avhämta gåvan åt fadern samt själv få mottaga en jultidning, snask och vad smått vi lyckats plocka ihop.
Umgänget
Nyårsdagen avhöll prosten Moberg på Prästgården stor sockenbjudning alla kommunens honoratiores voro då självskrivna gäster. Annars gjorde man ej regelbundna årsvisiter annat än på Myrans, Svidja, Kvarnby, Kehla, flickorna Gardberg och de få lärarinnor som funnos besöktes då och då, till tant Hilda Strandman, som varit morbrors husföreståndarinna och som pension fått bostad på Kynnar, riggade man ut ett par gånger i året, den ena resan gällde skördandet av körsbären. Någongång for man den långa vägen till Reins på Tötar och någongång blevo föräldrarna inviterade på fin middag till konsul Kiseleff på Oitbacka.
På Pickala hölls sockenbjudning Selmadagen den 5 december, Pappas födelsedag var den sjätte så firningarna slogos ihop. En sådan bjudning tarvade minst tio sidor att skildras, varför jag ej vågar inlåta mig därpå. Efter järnvägens tillkomst upphörde dessa regelbundna festtillfällen, socknens gränser hade så att säga plånats ut.
Mammas och pappas vardagsliv
Mamma tyckte ej om kvällsskymningen, den gjorde henne vemodig, men på aftonen sedan lamporna tänts var hon i sitt rätta element och ville då gärna sitta länge uppe vid en bok och någon frukt till traktering, för sötsaker hade hon ej smak, men kaffet och vissa maträtter skulle hon alltid sockra extra, skyllande på att Runeberg fast han var en så framstående och intelligent person älskat söta maträtter. Aftnarna voro de enda stunder då föräldrarna fingo vara i fred och dem njöto de av, efter det Pappa somnat satt Mamma ännu en stund uppe och läste, hon hade ej som Pappa lätt att få sömn.
Mamma vaknade tidigt, men låg sedan och drog sig i sängen med en bok. I yngre år steg Pappa upp 6-7 tiden, på senare tid först klockan 9 eller 10.
Det angelägnaste under dagen var middagssiestan, då drogo föräldrarna sig tillbaka till Mammas lilla förmak, Mamma låg på soffan med en bok och Pappa satt i gungstolen försökte läsa en tidning, men somnade ohjälpligt vid första spaltens dödsannonser. När min mor läst en tidning rev hon till tecken härpå av ett hörn, när sedan min far enteligen gått igenom ett nummer rev han ett hål i ryggen han var alltid på efterkälken med åtminstone en veckas tidningar, men så läste han också varje rad.
Mammas tankegångar
Det fanns ej en människa mot vilken Mamma ej var vänlig och detta trots att hon hade mycket utvecklade sympatier och antipatier, men hon visade aldrig härvidlag sina känslor utan omfattade var och en med samma intresse, hjälpsamhet, förståelse och uppmärksamhet. I vårt hem kunde de bittraste ovänner sammanföras utan att någon konflikt uppstod, Mamma sade helt enkelt "under mitt tak hoppas jag ni glömma er själva".
Mamma saknade måhända fysiskt mod, men med sin övertygelse dagtingade hon aldrig. Ehuru Mammas fosterländskhet var stark, var dock känslan för hemmet och de egna högre. För sina egna var hon beredd att offra allt, egen hälsa, all timlig lycka och alla gripbara ägodelar.
Min mors litterära intresse omfattade all utkommande skönlitteratur, som stod på hög idell nivå, det låga, ironiska och bittra avskydde hon. Rydberg, Snoilsky, Runeberg, Wecksell, Tegner, Gripenberg, Tolstoj voro hennes favoriter bland skalder och författare, för konstiga snillen sådana som Ibsen och Strindberg hade hon mindre förståelse.
I fråga om konst för ögats njutning beundrade hon de stora gamla mästarna, bland samtida, sådana med kultiverad förfinad smak t:ex: Edelfelt och Berndtsson mindre förstod hon uppskatta mästare sådana som Gallén och Zorn. Mamma tecknade själv ganska bra, helst ritade hon hästar, färger såg jag henne aldrig använda.
Teatern var såsom även redan tidigare sagts ett stort intresse för henne, ogärna ville hon försumma se ett nytt stycke uppföras eller utländska aktörers gästuppträdanden. I operor och operetter njöt hon av de vackra scenerna och den smittande uppsluppenheten, mindre av musiken. Av finska folkmelodier och annan vemodig finsk musik fick hon kväljningar.
Mammas omtanke om andra
Den som behövde råd eller hjälp gick aldrig förgäves till Mamma, hennes förmåga till förståelse var ovanlig tröst och råd fann hon alltid på. De i tysthet lidande, de som tvungits av ekonomiska eller andra skäl leva ett tillbakadraget liv, sökte hon upp och hur många kunde hon ej komma ihåg att dela åt, då tillgång på det ena eller andra yppade sig. Alltid fanns det en köttbit, fisk, brödbulle, något från trädgården att ge, böcker att låna, själanöd att lätta. Det är väl ej många husfruar, för vilka underhavandena haft ett sådant förtroende som för min mor. Från hela "länet" kommo de och öppnade sina hjärtan, gällde det så lekamlig nöd, inre strider, död, sjukdom, äktenskaplig osämja eller andra disharmonier inom hemmen, alltid vågade de fritt blotta sitt innersta för Mamma, som de hade en känsla av att förstod deras vilkor och ärligt ville hjälpa och på vars omdöme och klokhet de dessutom litade. Mamma särskiljde mellan brott mot person och sak sålunda att den och den icke var så farlig, då han endast var en "hederlig tjuv".
Som värdinna, när gäster funnos i hemmet, var hon storartad. Gästerna deras trevnad och förnöjande var den absoluta huvudsaken. Sommartid kunde huset ofta få mattaga tiotal delvis bekanta delvis alldeles obekanta. Det var ej så lätt för en husmor att alldeles oförberett åstadkomma mat och härbergera så mycket folk. Men för gästerna visade hon aldrig ett spår av trötthet, rådvillhet eller bristande intresse, hur slutkörd hon, stackars lilla Mamma, ändock ofta nog ändå var. Hon visade sig aldrig nervös och underkastade sig en enorm självbehärskning. Ett nervlugnande pulver måste hon då och då taga, på senare tiden allt oftare. Att spara sig hade hon ej en tanke på. Hennes sällskapstalanger voro stora, hennes vänlighet mot alla lika, för dem som måhända kunnat fordra större uppmärksamhet visade hon ej mera intresse än för dem som andra ofta helt förbisågo.
Mamma och pappa stödde varandra
Mamma var icke som Pappa naturdyrkare, hon förstod mindre det storslagna i den levande och döda naturen, men för henne voro inga mänskliga känslor främmande. Hur olika varandra föräldrarna än voro i uppfostran, själsläggning, temperament, förstånd och uppfattning blevo dessa olikheter aldrig upphov till någon disharmoni. Mammas klokhet och känslofinhet, Pappas öppenhet och besinningsfullhet utjämnade olikheterna. Hade Mammas känsla tagit överhand och hon var i beråd fatta ett förhastat beslut, kom Pappas lugn till sin rätt. Var Pappa osäker i omdöme eller uppträdande, bisprang Mamma på ett så fint sätt att Pappa aldrig märkte det han blivit ledd och hjälpt. Saknade Mamma mod under ett åskväder på en sjöfärd eller vid ett av någon människa uttalat hot, stod Pappas trygga stöd berett. Ehuru så olka, kompletterade de varandra på ett så känsligt sätt, den som fick, märkte aldrig att han fått och den som gav påpekade aldrig att han givit.
Huvudlinjerna i såväl den inre som yttre hushållningen drog Mamma upp, hennes åsikt var nog i allmänhet den avgörande och hennes vilja den starkare.
Var det några egna specialönskningar fingo de vika om svårighet eller mindre förståelse förefunnos för deras uppfyllande. Hur mycket var det ej Mamma hela sitt liv fick avpruta på sina önskningar, när det gällde hästar, böcker, vackra möbler, resor och bekvämligheter i byggnadsinredningen m.m. Men när hon såg att penningar mera gingo än kommo och att Pappa hade fullt upp med det yttre, behöll hon efter ett kort försök till kält allt som framtidsdrömmar. Det kanske blott var en sak Pappa ville haft litet annorlunda och det vare ett något rikare bord vad mat och matfantasi beträffar, ty häri var och förblev han östgöte och svensk. Pappa åt dock beskedligt av allt, men på uppmärksamhet i matväg satte han stort värde. Mamma tog aldrig för sig av det, som ej smakade henne, var en soppa för kall, lämnade hon i missmod bordet och gick till sin siesta.
Mamma hade stark känsla för det traditionsbundna och pietet för allt fornt. Gamla människor utfrågade hon vad de hade i minnet och oss barn försökte hon intressera för det gångna genom berättelser ur det förflutna.
Av det gårdarna producerade ville Mamma hava det bästa för bordet och huset, hvetet skulle från Kynnar, björkveden och gödkalvarna från Sjundby.
Mamma var liten till växten, men därför ej klen, rörelserna voro livliga. Håret var tjockt, mjukt, vågigt och varmt mörkbrunt. Ansiktsfärgen stötte i gulbrunt. Öronen stora och utstående, näsan liten trubbig med vida öppningar, munnen liten och bestämd, hakan fast. Ögonen stora och klara, iris grå med bruna strimmor. Ansiktsutrycket intelligent, blicken stadig och klok. Förståndet klart, uppfattningsförmågan skarp. Omdöme och uttryckssätt ofta originella. Humöret varierade, vanligen jämt och gott, men stunder av dysterhet och nedstämdhet gjorde sig påminda vid oro och under eftermiddagsskymningen. Beslut och handling hos Mamma voro ett, företagsamheten inspirerad. Aldrig obehärskat översvallande, men outtröttlig i omtanke. Gott minne, känsliga nerver. Sinne för humor. Mamma var anspråkslösheten själv, aldrig trätlysten, snarstucken eller bitter. Det var som om hon ärvt sin farfars lagmannens levnadsregel "var aldrig bitter över att ingen gjort dig gott, utan var glad över att du aldrig gjort någon orätt".
Efter upprorsvintern
Det var upprorsvintern 1917-18, som bröt min mors hälsa. Oron för de bortavarande manliga familjemedlemmarna, besvikelsen över många underhavandes uppträdande, voro för starka för hennes känsliga hjärta. Glädjen vid återseendet var stor. Tacksamheten gentemot den befriande tyska hjälpkåren kunde Mamma aldrig glömma. Fröjden över att alla de egna voro vid liv, att landet var vitt och fritt kunde ej läka de sår krigsvintern åstadkommit. Påfrestningen hade varit för stor, hon repade sig ej vidare, utan hälsotillståndet försämrades undan för undan. En lunginflammation tillstötte, hjärtat höll ej ut, den 31 december 1921 insomnade Mamma i den eviga vilan. Några timmar före hennes död hade jag kommit hem från Sjundby, Mamma frågade då efter Mina och Hanna och bad mig hälsa dem. Utan ångest, fruktan eller klagan skildes Mamma från livet och alla de kära runt henne.
Sjundeå kyrka har sällan varit så fullbesatt som vid likbegängelsen. Alla släktingar, vänner, bekanta, socknebor och underhavande stodo sörjande och hyllande vid graven.
Då vi kort därpå inbjödo alla dåvarande underhavande och alla f.d. torpare, man och hustru från vart hus, var det ej en enda, som ej hörsammade kallelsen, och de över tvåhundra församlade, som alla kommit i personlig kontakt med Mamma, visade tydligt vid detta minnestillfälle sin saknad och uppskattning av den gårdsfru som gått bort.
Ur en nekrolog, som ingick i en tidning och vars författare troligtvis var fränden Ivar Hortling, vill jag här till sist citera några avsnitt:
Selma Lindeberg uppfattade och kände djupt att noblesse oblige och i lika hög grad att richesse oblige. I denna känsla bottnade hennes enastående gästvänskap, men denna blev aldrig bunden av snäva yttre former utan fick i föreningen med hennes hjärtegodhet en äkthets prägel, som verkade i hög grad sympatiskt på alla, som kommo i beröring med "Pickala-frun". Sin givmildhet drev hon så långt, att ingen, inte den ringaste tiggare, vände om från Pickala utan att hava fått något. Gentemot sina underhavande iakttog fru Lindeberg en patriakalisk hållning. Detta förhållande hade också att uppvisa scener av bristande vördnad från mången pliktförgäten tjänares sida, men även rörande bevis på vacker och uppriktig tillgivenhet.
Pickala stod alltid öppet för besökande. Och det var förvånansvärt att fru Lindebergs krafter förslogo att bevisa alla utan undantag samma vänlighet. Hon ville underhålla sig med alla och intresserade sig för envar personligen. Alldeles särskilt visade hon barn sitt intresse och sörjde för deras trevnad. Hennes sätt att njuta av sina rika håvor var i stort sett en ständig uppoffring av egen bekvämlighet för andras trevnad och lycka.
Selma Lindeberg representerade en fin, enkel kultur, som numera är rätt sällsynt. Och hon var en personlighet, originell, vetgirig - men framförallt älskvärdheten, godheten själv. Kring hennes bår står hela hennes hembygd sörjande: den bästa delen av befolkningen, talrika underhavande, umgängesvänner, gamla och nya bekanta. De många, som älskade henne, känna det "som om en sol gått ner, när detta öga ej strålar mer".