Irene Wikstrand föddes år 1912 på torpet Högdal, som låg under Sjundby gård. Hon dog 5.1 2016, 103 år gammal. I ljudspelen nedan kan ni höra Irene Wikstrands minnen från Sjundeå, från början av 1920-talet.
I torparfamiljer som Enbergs, syddes de flesta kläder på 1910-talet hemma. Tyget vävdes på egen vävstol och garnet spanns på spinnrocken som alltid stod framme, så att man kunde spinna om man hade en ledig stund. När man vävde, köpte man bomullstråd som användes för ränningen. Till inslaget eller väften användes det hemodlade linet. På vintrarna kunde det bli trångt i den lilla torparstugan som bara hade två rum.
Innan linet var tråd som kunde vävas till tyg och kläder, hade det gått igenom många arbetsskeden. Irene Wikstrand minns att linberedningen var ett dammigt arbete. Männen bråkade ofta linet, men annars sköttes linberedningen mest av kvinnor.
Linet drogs upp med rötterna från åkern. Sedan samlades linstjälkarna till kärvar eller knippen. Irene Wikstrand minns bäst linrötningen i Vikträsk, eftersom familjen Enberg flyttade till Sunnanvik redan år 1926. Efter rötningen skulle linet torkas på en äng. Därefter skulle det torka i bastun, där det hängdes upp i taket. Sedan bråkades, skäcklades och häcklades linet. Det behandlade linet lagrades länge och kunde spinnas till tråd efter hand, då det behövdes. Man kunde få samla lin i flera år för att få tillräckligt tyg till lakan och skjorta.
På fastlagstisdagen åkte Sjundeåborna kälke eller hästsläde och ropade ”Långt lin, långt lin och skevar och skit åt grannarna!”.
Mer om lin i vårt arkiv