På Sjundby gård odlades lin ända fram till evakueringen hösten 1944. Gunnar Fagerström minns att linet rötades i ån. Han var ofta med sin gudfar, lokomobilföraren Kling, på åkern intill ån. Då hade de som uppgift att se till att linet inte flöt upp till ytan. Elin Wahlman ansvarade då för linberedningen på gården. Hon skötte också om gårdens höns och ankor.
På 1940-talet odlades linet på åkrarna som ligger på den motsatta sidan av ån från Sjundeå station. På vårvintern kunde gårdens linhärvor blekas i solen på snön. Alma Lindén har berättat att linet blektes på en sluttande åker vid Nybacka en knapp kilometer mot Karskog från Sjundby slott.
Här nedan kan du se linhärvor och garnnystan som är gjorda av lin, odlat på Sjundby och Pickala gårdar.
De små dukarna på bordet på utställningen är stickade av Marita Strandberg på 1970-talet. De tillhör Margareta Fagerström som köpte dem av Edith Lindholm. Pengarna gick då till kyrkans insamling.
Marita Strandberg kommer i håg att hon fick blårgarnet av Edith Lindholm. De nystan som blev kvar finns på bordet mittemot. Edith Lindholm har berättat att garnet är spunnet av det lin som hon evakuerade från Sjundby hösten 1944.
Edith Lindholm var gift med Arvid Lindholm och paret jobbade på Sjundby. De bodde i det långa vita huset på Sjundby fram till evakueringen. Arvid Lindholm var väverskan Agnes Solbergs storebror. Agnes Sohlberg arbetade för Dora Jung.