Lin 

Lin (Linum usitatissimum) är den äldsta kända odlade fiberväxten i Europa. I Finland har den börjat odlas senast i början av medeltiden. Av linet tillverkades så gott som alla slag av textilier, bland annat kläder, hushållstyger och segeldukar. Lin odlas också för att vinna ut olja. Linet är en ettårig växt, och dess blommor är ljusblå eller vita. För att kunna tillverka garn av linet krävs ett stort antal olika arbetsmoment. I folktron fanns mycket skrock med koppling till linodlingen och bearbetningen. De allra flesta momenten i linodlingen och linberedningen gjordes av kvinnor.

 

Odling och beredning på början av 1900-talet

Linet sås sent på våren. Linfröna placeras riktigt tätt: så tätt att en lus skulle kunna hoppa från frö till frö. I östra Finland odlades lin ofta som svedjebruk eller i en gammal potatisåker. Om linet inte såddes i svedja, måste man tidigt på sommaren noggrant rensa ogräs.

Linet skördas när stjälkens nedre del gulnat. Det finaste linet fås om man skördar då stjälken ännu är helt grön, men det är mycket ovanligt att göra så i Norden. För att få så långa fiber som möjligt, rycktes linet upp med rötterna. Det kallades för att ruska. Stjälkarna samlades i handmått (hällor) och dessa samlades vidare till kärvar (linsteg, limmor). Sedan torkades kärven, antingen genom att hänga upp på skylar eller i högar.

Bilden: linet skördas.

 

När linet torkat togs fröhusen bort genom repning. Då drogs en repkam (stråka, knopphäckla) över linet. Ofta användes också en särskild bänk för repning. Repkammens tättsittande tänder skiljde fröhusen från stjälken. Fröhusen kunde också klubbas bort.

 

Bilden: repning.

 

För att mjuka upp fibrerna måste linet sedan rötas. Linet lades i blöt i vatten, på gräs eller ibland på snö tills fibern lossnade då man böjde på stjälken. Det tog 3–5 veckor i vatten och 5–7 veckor på land.

Efter rötning torkades linhalmen först ute och sedan i ria eller i bastu.

De träaktiga delarna av stjälken skulle sedan mjukas upp för att få bort tågorna (de långa fibrerna). Det gjordes genom bråkning. Man kunde bråka med en linklubba (linhammare) eller med en handlinbråka. Handlinbråkan var en ställning där linet placerades mellan ett fast understycke och en rörlig överstycke, som man slog linet med.

En del av tågorna kunde tas till vara vid bråkning, men för att få bort resten, skulle linet skäktas. Skäktstolen liknade bråken, men skäktens överdel var vass. I stället för att slå linet som vid bråkning, drogs nu linet genom skäkten. Man kunde också använda en skäktkniv i stället eller som tillägg till skäktstolen.

 

 

 

Bilden: skäktning.

Korta tågor (blånor) skiljdes från de långa genom häckling. Häcklan hade järnpiggar som man drog över tågorna. För att ytterligare fördela de grova och fina fibrerna från varandra, kunde tågorna borstas. Linborstarna tillverkades av svinhår.

Ibland kunde det borstade linet ännu skakas med en skakankäpp (skakasticka). Då lossnade de sista blånorna och linet blev luftigare.

Därefter kunde linet spinnas. Fibrerna som blev i handen vid häckling var långa och fina. De kallades för långa lin, som spanns till lingarn. Av lingarnet kunde man väva fina tyger för kläder, sängkläder och handdukar. De korta fibrerna fastnade i häcklan. De kallades för blånor, och av dem spann man blårgarn (blaggarn). Av blårgarnet tillverkades bland annat grövre handdukar och säckar.

 

 

 

 

 

 

 

Borstning.

 

 

Spinning.

 

Källor: Nordisk Familjebok, band 13 (Malmö 1953), s. 711–712, Kaukonen, Toini-Inkeri, Pellavan ja hampun viljely ja muokkaus Suomessa Kansatieteellinen tutkimus (Helsinki 1946).

 

Bilderna: 

Linet skördas: TYKL/vk/23687 Kulttuurien tutkimuksen laitoksen arkistot, TYKL-kokoelma, Turun yliopisto.

Linet repas: TYKL/vk/23686. Kulttuurien tutkimuksen laitoksen arkistot,
TYKL-kokoelma, Turun yliopisto.

Linet skäktas: TYKL/vk/23704. Kulttuurien tutkimuksen laitoksen arkistot,
TYKL-kokoelma, Turun yliopisto.

Linet borstas: TYKL/vk/23684. Kulttuurien tutkimuksen laitoksen arkistot,
TYKL-kokoelma, Turun yliopisto.

Linet spinns: TYKL/vk/23693. Kulttuurien tutkimuksen laitoksen arkistot,
TYKL-kokoelma, Turun yliopisto.

 

 

Lisa Svanfeldt-Winter