Selma Mathilda Sofia Lindeberg

ett litet försök till levnadsteckning skriven i februari 1938 av sonen Henrik Lindeberg

Min mor Selma Sofia Mathilda Aldlercreutz föddes den 12 november 1861 på Sjundby Gård i Sjundeå socken. Hennes föräldrar voro: hofrättsnotarien och godsägaren Tomas Erik Robert Adolf Adlercreutz och dennes maka Selma Elvina Antoinetta Printz. Farföräldrarna voro: lagmannen Carl Henrik Adlercreutz och dennes maka  Hedvig Bergman samt morföräldrarna: länsmannen, kollegiiregistratorn Adolf Fredrik Printz och dennes hustru Sofia Villstedt. 

Tomas Adlercreutz var tvenne gånger gift, min mor föddes i det senare äktenskapet. Andra frun, Selma Printz, var kusin och samtidigt kusinsdotter till första frun, Amalia Mathilda Printz. I det första äktenskapet hade den 1 februari 1848 fötts en son, Henrik Tomas.

När min mor endast var tre veckor gammal dog hennes mor. Åldersskillnaden mellan de två halvsyskonen var hela tretton år, när Mamma växt till och önskat en lekkamrat var brodern redan skolelev i Helsingfors. Den lilla Selmas vårdarinna blev mormodern Sofia Printz (född 1812 död 1893 på Pickala), en i hushållsgöromål mycket kunnig, mild och god, fastän ofta nog så skarp, kvinna. Sedan Selma Printz:s död hade en äldre, ogift syster till första frun, Johanna Antoinette Printz, stått för värdinneskapet på Sjundby. Hon var född 1814 och dog 1884 på Sjundby. Huru dessa två jämnåriga damer, den ena omhuldande sin systers barn, Henik, den andra vårdande sin dotterdotter Selma, kommo överens inom samma murar, känner jag ej till, men det har jag hört att min mormorsmor hävdade sin rätt som den lilla Selmas närmaste beskyddare och ansågs vara sträng.

Mamma uppväxte sålunda ensam i hemmet, hon hade visserligen jämnåriga kusiner på fädernet: barnen på Sundsberg, syskonen Forsman på Falkberg, Hulda Boije, Bertha Stenius, Florins på Tötar, samt på mödernet: Heléne och Magnus Scherfbeck, Hanna, Junne, Heléne och Ester Lupander. På Gerknäs och Svidja , där Morfar umgicks, funnos även ungdomar, men för daglig samvaro bodde alla dessa alltför fjärran. Kusinerna kommo visserligen till de större högtiderna och för sommaren på längre besök och över dessa visiter har mamma i sina små brev uttryckt sin höjdlösa glädje, men för vardagen blev det "gårdens barn", som fingo utgöra hennes lekkamrater. Det var Emmo, Hjerpens Edla och Lilla-Mina, vilka, jämte hunden Tuttu, Katten Söta, kaninerna Puppe och Moppe samt ladugårdskattorna Franciska och Potifnaska bildade  det dagliga lilla umgänget. På vinden hittades för något år sedan en liten uppsatsbok, i vilken den tioåriga Selma  bland kriorna om "Maria Stuart", "Leonidas vid Termopylae", och "Roms grundläggning" även skrivit några små skildringar ur sitt eget vardagsliv. Då i dem ingår en hel del trevliga notiser, vill jag här avskriva ett par.

EN VÅRDAG

På förmiddagen gingo Emmo, Frans och jag till ett kärr att plocka tranbär. Det var så roligt när vädret var så vackert och tufvorna så röda af bär. När vi kommo hem hade vi ganska mycket tranbär. S'en gingo vi upp på ett berg, som kallas för Bergsudden att plocka Harkål, och då vi kommo hem kokade vi dem till spenat. I vedlidret, som står på gården ha vi hvarochen en Ladugård. Och i den ha vi hästar, kor, får, oxar och hundar. Tallkottarne äro får. När vi skola plocka dem måste vi upp på Bergsudden. På eftermiddagen hoppa vi rätt duktigt bräde. Och det är så roligt när man far upp ända till björkens lägsta gren. När solen gick ned måste jag gå in och läsa min lexa, ty andra dagen skulle jag i skolan igen.

SÖTAS FAMILJE

Söta är en röd, svart och hvit anspråkslös huskatta eller rättare sagt gårdskatta, ty ute tager den mest sina råttor. Dens mor bor i Ekenäs och dens mormor är från Skåne och bor också i Ekenäs. Söta är således af ädel härkomst. Sötas alla ungar heta, som följer, en grå Perla, som först bodde hos Söta men sen flyttade till Kynnar der den fick sin död i träsket, s'en kommer en svart som hette Misse och bodde på Rase hos Lindholmskan. Minotti och Rosi. Monotti är alldeles hvit och bor hos fogden på Kynnar. Rosi var röd och hvit och flyttade till Kehla der den dog, vidare en alldeles röd, som först bodde hos lilla Mina men sedan flyttade till staden der den rymde kanske till Amerika. Sedan kommer två röd, hvit och svarta, som heta Fransiska och Potifnaska och äro ladugårdskattor. S'en i ordningen kommer Talatrasten-Gullrise och en annan Perla. Talatrasten-Gullrisen är röd och bor hos lilla Mina. Perla är röd, svart och hvit och leser vid universitetet. Och sist kommer lilla Morian den är röd och svart och kommer att blifva Sötas hjelpreda. Det är nu sötas familj. 

För undervisningen i hemmet anställde Tomas Adlercreutz en från Schweiz bördig guvernant, Adla Wetzer, syster till sedermera generalerna Wetzer. I historia och matematik var morfar ofta läromästaren, även uppsatserna synes han då och då korrigerat, i krian om slaget vid Termopylae godkänner han ej uppgiften om 10.000 perser utan ändrar talet till 1.000.000.

Man kan inte säga att livet på Sjundby var glatt, där Mamma som ensam ungdom växte upp omgiven av enbart äldre människor och en under de senare åren nästan ständigt sjuk far.  Mamma har berättat att då morfar var frisk och på gott humör brukade han tidigt på morgonen komma in och sätta sig i fönsternischen knäppa på lutan och sjunga några muntra visor. Men det var endast då och då. Till Lappträsk för att vittja näten och på jagtfärder fick Mamma följa med. Mamma var skotträdd varför morfar alltid måste säga till förrän han skjöt så Mamma hann stoppa fingrarna i öronen. På dragrodd i ån och Vikträsk var gamle Hjerpen följeslagaren, i strandbrinkarna stodo de små grå lutande ladorna för torparnes starrgräsbergning ganska tätt, då man närmade sig varje sådan sade Hjerpen "goa fröken tag in draget jag fick lite landkänning".

Med två stora hundar åkte Mamma kälke, många gamla gubbar hava berättat att då de kommit med sina kvarnlass deras hästar velat skena för det lustiga ekipaget. Barnen på gården voro som sagt hennes enda lekkamrater, genom umgänget med dem lärde hon sig även förstå folket och dess levnadsvillkor. En gammal gumma, som fordom tjänat på gården, har berättat mig att en gång när alla suttit samlade kring det välförsedda julbordet Mamma, som då var sex år, plötsligt börjat gråta, hon hade hört det man i något Kynnar torp ej ens hade bröd för julen. Alla blevo tysta och förstämda. Följande dag lät morfar spänna för en häst och släden packades full med allehanda matvaror och så for han ensam med Mamma upp till Kynnar skogstorparen.

Vid mognare år blev umgänget med ungdomarna på Gerknäs, Svidja, Prästgården och Myrans livligare. Länsmanskan Grönholm på Vesterby såg gärna att de unga roade sig, hon kombinerade danstillställningarna med varmkorvskalas. På Svidja bodde två gamla ungmör, systrar till löjtnant Zansen, de voro inga skönheter och hade särskilt mycket dålig hy, som de sökt förbättra genom att hava grodrom i tvättvattnet, dock utan resultat. Alltid då och då företogo de en enveckas visittur genom  socknen, då skulle Niles spänna för Burackan och så begynte "rundalen".

När Mamma var sju år gammal var hon en gång med på bjudning hos mamsell Lönnqvist på Fanjunkars, den finske skalden Alexis Kivi bodde vid denna tid där. Kivi var ganska folkskygg och höll sig i sin kammare, men plötsligt gläntade han på dörren och ropade "fröken Selma, fröken Selma kom hit", genom dörrspringan stack han så ut ett porträtt av Shakespeare och uppmanade Mamma lära sig finska. Huvudrätten på denna bjudning för äldre personer var braxenaladåb, den malören inträffade att värdinnan själv fick ett fiskben i halsen, hon sattes upp i en kärra och i flygande fläng bar det av mot Helsingfors, men farten var så god att, då kärran på en dålig trumma i Sunnanvik tåget flög i vädret, benet lossade från halsen och mamsellen återvände för att efter den korta pausen återtaga värdinneskapet.

Fortsätter snart.....