Charlotta Lönnqvist (f.1815 d.1891)

Med texten nedan som grund spelade Sjundby traditionsförening in ett antal dramatiseringar av Fanjunkaren Jonas Lönnqvist, Charlotta Lönnqvists liv på Fanjunkars och historier om Charlotta. Filmerna uruppfördes på Charlottas vinterkalas den 19.1.2019 på Sjundby.

I filmerna medverkade Maria Lindén, Charlotte Estman-Wennström, My Wennström, Alexander Wennström, Freja Svanfeldt, Amanda Oravakangas, Ellen Haverinen, Ingrid Svanfeldt, ponnyn Bello och hundarna Arre och Tilda. Stefan Svanfeldt filmade Charlotta Lönnqvist-filmerna som Maria Lindén hade planerat.

 

 

 

Här nedan några historier som Carl-Johan Lindén berättade om Charlotta Lönnqvists vargjakt på vår Vinterfest 19.1.2019.

 

Aleksis Kivi bodde hos Charlotta Lönnqvist på Fanjunkars i Sjundeå och här är en historie om hur Adlercreutz på Sjundby donerade en jaktväska åt Aleksis Kivi.

 

 

Charlotta Lönnqvist - mamsell på Fanjunkars - vem var du?

Charlotta föddes 4.2 1815 på Fanjunkars i Sjundeå och dog 27.4. 1891 på Fanjunkars. Hon blev 76 år gammal.

Bruses torp bosätts av fanjunkare Lönnqvist

Charlottas far fanjunkaren Jonas Lönnqvist som drog ut i strid för kungen i 1808-09 års krig. Torpet var ett dragotorp eller soldattorp eftersom ” torparen” Charlottas farfarsfar Christian Lönnqvist från Sunnanvik, farfar Jonas Lönnqvist (f. 1753 i Sunnanvik) och far Jonas Lönnqvist (f. 1782) alla var soldater som vid behov ryckte ut i den svenska armén.

Charlottas farfarsfar Christian Lönnqvist kan ha deltagit i slaget i Kymmenedalen 1788. Vid den här tidpunkten flyttar Lönnqvists från Sunnanvik till det som idag är stationssamhället i Sjundeå. Redan på Charlottas fars Jonas Lönnqvists tid hade torpet en sal, två kammare, kök och två farstur.

Nya Fanjunkars återuppbyggdes på 2000-talet

 

Jonas Lönnqvists och Maria Forsströms dotter Charlotta föddes på Fanjunkars i Sjundeå den 4. februari år 1815. Hon hade en fem år äldre bror Axel Herman. Charlottas mor Maria Forsström fungerade antagligen som kalaskock bland annat på Sjundby, en syssla som Charlotta kom att fortsätta med.

Mamsell Charlotta deltog som barn i sällskapslivet på Sjundby med familjen Adlercreutz fyra söner och sju döttrar. Under den här tiden var lagmannen Carl Henrik Adlercreutz ( d. 1832) ägare på Sjundby. Charlotta var enligt kyrkböckerna en skicklig läsare.

 

Charlottas barndom och ungdom

Början av 1800-talet på Sjundby var lagmannens tid, svenska seder följdes och utländska lärare reste in för att undervisa barnen. Sjundby utsmyckas och är antagligen ett livligt och levande hem. Gårdens egna segelfartyg hämtar och för fläktar, gods och människor från Europa till Sjundby.

Charlotta deltar i livet på Sjundby och umgås med de Adlercreutzka barnen. I Sjundeå sockenhistoria beskrivs mamsell Carlotta som en glad och hjälpsam flicka som alltid deltog i umgängeslivet såväl stora som små fester på Sjundby.

 

Hemmet Fanjunkars är välbärgat och får småningom en tillbyggnad och andra ingång. Vid sekelskiftet 1800 planterades äppeltr och körsbärsbuskage allmänt kring gårdar och torp i Sjundeå. Också Fanjunkars får en fruktträdgård som man i Sjundeå sockenhistoria antar att har blivit anlagd av Jonas Lönnqvist på uppmaning av Sjundby gårds ägare. Charlotta var 17 år vid lagmannens död. Efter detta var sönerna Adlercreutz ansvariga för Sjundby gemensamt.

Torparen Charlotta Lönnqvist

Charlotta var torpare under Sjundby i hela sitt liv. Hon skötte enlig sägen sina dagsverken till Adlercreutz’s på Sjundby med pengar, inte med arbetsinsats, vilket var ovanligt.

Brodern Axel Herman hade arbetat som notarie i Borgå men flyttade alltså hemifrån och återkom inte. Så kom det sig att det enda kvarvarande barnet och kvinnan på Fanjunkars övertog torpet efter sina föräldrar.

Självständig torpare

Torpet var omringat av en trädgård och längre bort fanns åkrarna. När Charlotta var 35 år gammal dog fadern (år 1850) och 8 år senare modern (1858). Vid Jonas Lönnqvists död 1850 är det Charlotta som tar över torpet Fanjunkars. Framtill 1864 var en ogift kvinna omyndig i storfurstendömet Finland. Charlotta hade alltså en förmyndare efter sin fars död 1850 och situationen blev knappast bättre när också hennes mor dog åtta år senare. Vem denna manliga formella förmyndare var är oklart.

För mansjobben på Fanjunkars anlitade Charlotta brödtorpare Kjellin som var granne till Fanjunkars. Bokhållare Juhani Stenvall (Aleksis bror) katalogförde och räknade värdet på Maria Forsströms kvarlåtenskap 1858 då Charlottas mor dog. Charlotta ärvde lösöre, byggnader och boskap av sin mor. Föregående år 1857 hade Aleksis Stenvall blivit student och vi vet att han vistades hos bordern på Purnus 1857 och 1858.

Företagare och kalaskock

På tinget i Sjundeå 1864 konstateras att eftersom lagen nu ändrat behöver Charlotta Lönnqvist inte ens formellt längre någon manlig förmyndare. Hon var då en 49- årig företagarkvinna. Bland annat bröllop, dop, begravningar och namnsdagskalas var Charlottas specialiteter. Både på Sjundby och Råskog gård i Nurmijärvi arbetar Charlotta som kalaskock för Adlercreutzarna. Sjundeå och näromgivningen var hennes arbetsområde.

På 1860-talet prenumererade Charlotta till Fanjunkars på olika tidningar. Charlotta hade oftast en eller två pigor som lärlingar på Fanjunkars men också flickor från välbärgade familjer inackorderades och utbildades hos henne.

Charlotta Lönnqvist var också en skicklig sömmerska. Hon sydde på beställning innehåll till brudkistor och vackra brodyrsömnader. Som buffetvärdinna ställde Charlotta upp gratis på olika välgörenhetstillställningar, danser och lotterier.

Också Esbo gård anlitade Charlotta som kalaskokerska. Hon hade flickor i hushållslära, både barn och åldringar som inneboende och åtminstone två ”fosterdöttrar” Hilda Lindfors, Råskog inspektorns föräldralösa dotter och Thilda Olin.

Fanjunkars som idag består av en stor skolsal, en kammare och ett kök hade under Charlottas tid en annorlunda rumsindelning med flere mindre kamrar och en kakelugn i vardera ändan av det som idag är den stora skolsalen i mitten av byggnaden.

 

Vargjakt på 1800-talet

Fanjunkars. Vargarna var talrika i Sjundeå på 1870-talet och Charlotta erhöll Hushållningssällskapets medalj för framgångarna som vargjägare. Under den här tiden hade vargen skottpeng, så vargjakten var ett sätt Lönnqvists hade byggt till torpet Fanjunkars med två rum och ett lider som efter Charlottas död inlöstes till Sjundby gård vid auktionen för dödsboets lösöre. Till torpet Fanjunkars hörde också 0,5 hektar åker (=5000 kvadratmeter, vi vet inte var dessa tegar låg). Hur vanligt var det med ensamstående kvinnliga torpare på 1800- talet?
-Ovanligt, även i Sverige var kvinnliga torpare mycket sällsynta.

 

Välgöraren Charlotta

Charlotta hjälpte många också ekonomiskt under nödåren och råkade därför själv i ekonomiska trångmål på 1860-talet. Sviterna efter hungersnöd i landet.

 

Tiden med Kivi (7 år) ”Finlands fattigaste mecenat”

I Sju år 1864-1871 inhyste Charlotta i sitt hem på Fanjunkars diktaren Aleksis Kivi. Charlotta var då en 50-årig kvinna och Aleksis en trettioåring. Före Aleksis flyttade in på Fanjunkars hade han i ett års tid varit gäst vid Charlottas matbord, han bodde då i intilliggande Karells stuga. Vid Alexis Kivis död (1872) var Charlotta Lönnqvist 57 år gammal. Då förbättrades Charlottas ekonomi snabbt.

Det hela började med att Alexis började komma för att äta hos Charlotta. Han flyttade sedan in i Fanjunkars sommaren 1864. Tiderna var svåra och ekonomin var trängd. Fanjunkars hotades av tvångsauktion 1869. Med Aleksis och vänners understöd räddades torpet. Aleksis hade lyckats få betalt för romanen Sju bröder och med hjälp från olika håll räddades Fanjunkars 1869 och Charlotta kunde undvika att skulderna utmättes genom auktion. Enligt den finska sockenhistorian kunde Charlotta inte finska men Aleksis kunde ju svenska och sannolikt hade Charlotta under sin barndom med adelsbarnen på Sjundby också lärt sig många andra språk eftersom barnen undervisades av olika informatorer. Lärare kom också till Sjundby för att undervisa barnen och en av guvernanterna på Sjundby kom från Schweitz.

Historien om Selma och braxenbenen

Selma Adlercreutz berättar i sina dagboksanteckningar att hon som sjuåring deltog i en bjudning hos mamsell Charlotta Lönnqvist på Fanjunkars. ( året torde ha varit 1868 eller 69) På kalaset serverades braxenaladåb och olyckan var framme och Charlotta fick ett braxenben i halsen. Värdinnan skjutsades iväg mot Helsingfors för att uppsöka en läkare. Turligt nog hoppade vagnen till vid en dålig vägtrumma i Sunnanvik och benet lossnade. Mamselln kunde så återvända till sin bjudning.

Tiden efter Kivi- Charlottas ålderdom på Fanjunkars

Charlotta beviljades efter Kivis död år 1872 statlig pension på JV Snellmans initiativ. Hon hade också en liten soldatpension efter sin far. Från torpandet blev hon ändå knappast pensionerad.

 

Efter Kivis död levde Charlotta i 20 år på Fanjunkars, vad hände då?

Fortsatte hon som kalaskokerska och med att ta emot unga flickor i hushållslära? Torpväsendet avvecklades på Sjundby i början av 1900- talet så Charlotta var torpare under gården framtill sin död.

I alla fall fortsatte vardagen som vanligt med djurhållning och hushållsarbete tillsammans med fosterdottern Thilda Olin, eftersom det i dödsboet fanns både en häst, två tre kor, kalvar, en gris, får, höns, ankor och en kviga.

I sitt testamente, som Charlotta gjorde upp kort före sin död, uppgav hon i alla fall att hon inte hade några arvingar och att hennes kvarlåtenskaper skulle gå till de fattiga i Sjundeå. I testamentet ber Charlotta Sjundby gårds ägare Henrik Adlercreutz att sköta hennes kvarlåtenskap och en auktion ordnas således på dödsboets egendom 1891.

Efter Charlottas död bor hennes fosterdotter Thilda (Mathilda) Olin kvar på Fanjunkars (som ägs av Sjundby gård) ännu då byggnaden blir småskola (hösten 1900). Senare från 1930 blir byggnaden hembygdsmuseum, (Selma och Ture Lindeberg donerar Fanjunkars till Suomalainen teatteri lade ned en krans vid Charlottas begravning 1891 med minnesorden ”Till minnet av Aleksis Kivis trogna välgörare”. Graven finns på Sjundeå kyrkogård.

Även finskspråkiga tidningar uppmärksammade Charlotta Lönnqvists bortgång med dödsannonser, vilket nog inte var vanligt för en svenskspråkig kvinnlig torpare på den tiden.

Att Charlotta var en viktig person som uppskattades ännu efter sin död beskrivs av faktumet att det på Sjundeå kyrkogård funnits hela tre olika gravstenar med Charlottas namn, resta av olika instanser som av en eller annan orsak velat framhäva Charlottas betydelse och liv.

Texten om Charlotta är sammanställd av Maria Lindén.

Källor

Alf Brenner, Sjundeå sockens historia del I-III
Martti Favorin, Siuntion historia
Teemu Keskisarja, Saapasnahka-torni Aleksis Kiven elämänkertomus
Henrik Lindeberg, Sigbritt Backman (red.), Torparliv - en skildring av torpväsendet på Sjundby gård
Henrik Lindeberg, Sjundby gårds arkiv/ www.sjundby.fi
Henrik Lindén, muntliga uppgifter 2018 utgående från gamla ritningar av Fanjunkars.